TÄNK VAD TIDEN GÅR

I dag startar vi det 17:e året i Berättarklubbens historia med ett berättarkafé på Teaterrestaurangen i Landskrona. Tänk vad tiden går! Tyvärr blir det utan både Lasse och Åsi, men med Johannas hjälp håller jag fanan högt.
Tänk vilka fantastiska och roliga år det varit, så mycket berättelser jag upplevt! Så många roliga människor jag träffat. Vad många spännande platser jag fått berätta på! Dessutom har jag genom mitt engagemang i Berättarnätet Sveriges styrelse fått vara med att utveckla berättandet i hela vårt avlånga land.

BERÄTTARRESA TILL SMÅLAND

Precis som på Fjaestadmålningen här såg det ut, när jag i går morse åkte buss från Klavreström till Växjö. Fantastiskt vackert med snötyngda granar i morgonsolen. Jag hade då övernattat hos berättarkollegan Pelle Olsson efter att kvällen innan varit inbjuden som gästberättare på Café Fontaine i Växjö. Mycket trevligt berättarkafé med många goda historier. Upptäckte till min stora glädje att man tagit efter vår modell för berättarkafé, som vi med framgång kört 16 år i Landskrona

PÅ BANAN IGEN

Efter att sedan mitten av våren varit mer eller mindre utslagen av min sjukdom och tvingats avstå från och tacka nej till olika berättaruppdrag, har det nu vänt. Den senaste månaden har jag varit MC på tre berättarslam, varit ordfördelare på ett berättarkafé, berättat på en festival och haft en berättar-föreställning på en dryg timme. Och inte nog med det. Det har dessutom fungerat alldeles utmärkt. Uppenbarligen är jag på banan igen.

ÅTER TILL BERÄTTANDET

När jag nu börjar hämta mig efter min jobbiga operation och börjar komma igång med berättandet igen, tycks min huvudsakliga uppgift vara att leda Berättarslam (Storyslam). Efter lyckade utflykter till Kävlinge och Göteborg åker jag i morgon till Mannaminne i Kramfors kommun för att därstädes vara MC på SM i Berättarslam 2015. Det kommer att bli en spännande tävling som innehåller både gamla rävar och nya uppstickare bland de tävlande. Återstår att se om gammal är äldst eller om det liksom i Alingsås i fjol blir en ny stjärna, som vinner. Vi har också kommit igång med våra berättarkaféer i Landskrona. Det första hade vi förra tisdagen med mycket bra berättande.

YTTERLIGARE EN SJÖMANSHISTORIA

En annan sjömanshistoria som varit med ett tag är den medeltida balladen Herr Peders sjöresa. Den lärde jag mig redan 1980 av gruppen Folk och rackare i samband med att jag arbetade för nej-kampanjen i kärnkraftsomröstningen. Någon större sångare har jag aldrig varit, men när jag gjorde mitt berättarprogram "Med rötter i medeltiden" så tog jag med den. Då blev sjunga ett måste, och det blev faktiskt inte så tokigt. Tur att melodin är lätt.
Ej skall du ligga i sotesängen död,
Ej heller ska du falla i krig,
men akta dig Peder för böljorna de blå,
att de ej må förkorta ditt liv
Att färdas på havet kan vara farligt. Det har många av dagens flyktingar på Medelhavet fått erfara.

MIN FÖRSTA SJÖMANSBERÄTTELSE

På ett skolteateruppspel för nästan 20 år sedan hörde jag Anders Granström återberätta Skeppsgossens historia av Karen Blixen. Jag blev enormt fascinerad av historien och redan samma eftermiddag återberättade jag för en klass vad jag hört. Jag märkte direkt att också eleverna blev gripna av historien om Simon. Karen Blixen är en av världens skickligaste sagoberättare och jag har sedan dess berättat hennes historia många gånger alltid med fantastisk publikkontakt. Det har hänt att mina åhörare tappat hakan, när historiens överraskningseffekt kommer. Då känner man sig lyckad som berättare.

HISTORIER FRÅN DE SJU HAVEN

På den här vackra båten - Stella Polaris - jobbade jag en sommar i mitten av 1960-talet. Min dröm om att komma ut och se världen gick väl inte riktigt i uppfyllelse men den norska kusten har jag upplevt ordentligt. Sjömansjobbet gav också många andra erfarenheter, t.ex. de kackerlackor som jag gjort en historia om. Den historien kan upplevas som en skröna, men det är den inte, och den kan nog passa bra i ett berättarprogram från de sju haven.

HJÄLPT AV BERÄTTANDE

Här om natten när jag låg opererad på sjukhuset, hade jag ont och kunde inte sova. Jag hörde nattpersonalens röster i livligt samspråk utanför min dörr, men trotts att jag ringde kom ingen till min undsättning. Jag trodde jag skulle bli tokig men kom på att jag kunde skingra tankar och distrahera min smärta genom att tänka på berättandet. I mitt huvud skissade jag snabbt upp ett program med historier från de sju haven. Det ville jag göra tillsammans med Lasse. Jag kom på historier både sådana vi hade och historier som vi kan göra. Få se om det blir av någon gång. Berättandet hjälpte mig genom en svår natt.

TRÖSTERIKA ORD

Just som jag sitter och har det som jobbigast med min sjukdom får jag ett meddelande via facebook från en gammal elev. Hon skriver bl.a.: -Sven Du har och kommer alltid att vara en förebild för mig. Tack vare Dig har jag lyckats ta mig långt i mitt skivande och det har gjort att jag kunnat lätta på hjärtat. Du har även hjälpt mig och lärt mig hur jag ska uttrycka mig - både i tal och skrift... Fortsätt med Dina berättelser för du berättar med enorm passion för både språk och handling. Det är beundransvärt.
Tack Ayaah det värmde!

UNDERVISNINGENS BETYDELE

I går fick jag Erik Anderssons omtalade översättning av Joyces Ulysses i present av min kära hustru.
På Bok och biblioteksmässan för ett par år sedan var Erik och hans översättning en av de stora attraktionerna och då passade jag på att söka upp honom. Erik är nämligen en av mina gamla svenskelever. Det var trevligt att träffa honom och prata en liten stund med honom och jag passade på att gratulera honom till framgången. - Du har del i det hela, sa han. För det var du gav som gav mig lust att skriva. Det stämmer nog, för som svensklärare tyckte jag att det var viktigt att utveckla elevernas kreativa skrivande. Erik är ett bra exempel på att undervisning i kreativitet har betydelse.

ATT DOKUMENTERA ETT BERÄTTANDE

Jag blir ofta tillfrågad om mina berättelser inte finns att läsa, och jag svarar då att det liksom inte är idén. De är tänkta att berättas muntligt och ingenting annat. Jag får då kommentaren att de inte kommer att finnas kvar, att de försvinner med mig och att de borde dokumenteras på något vis. Jag finner att man kanske har rätt, och jag blev därför mycket glad, när sonen, ljudteknikern, meddelade att han tänkte ge mig en inspelning av några av mina historier i julklapp. Vi spelade in i förra veckan - 40 minuters fiske i minnets vatten. Resultatet blev överraskande bra och jag ser fram mot den färdiga produkten. Känns bra att veta att fem av mina historier kommer att leva kvar i inspelad form.

UTTRYCK FÖR SORG

Google är en fantastisk sökmotor, där man kan hitta mycket spännande. Numera söker jag mest på bilder. Det ger många nya och oväntade sökvägar. Genom att bildgoogla på Gilgamesh har jag bl.a. funnit vägen till Ludmilla Zeman, som är en fantastisk illustratör. Hennes illustrerade utgåva av Gilgameshsagan i tre böcker ger många fantastiska bildupplevelser. Vad sägs t.ex. om bifogade illustration? Man ser Gilgamesh begråta sin döde vän Enkidu. Kan sorg skildras vackrare och mer innerligt? Man blir djupt gripen av att titta på bilden.

HEDER ÅT GEORGE SMITH

All heder åt den unge engelske assyriologen Georg Smith, som 1872 upptäckte en av världens äldsta litterära berättelser nämligen Gilgamesheposet. Han satt i British museums källare och katalogiserade kilskriftstavlor från kung Assurbanipals bibliotek i Ninive, då han plötsligt fick syn på kilskrifts-tecknet för duva. Det visade sig att det var en del av berättelsen om Utanapishtim, som byggde sig en väldig båt för att rädda sig undan en översvämningskatastrof. Det var historien om gubben Noah fast nästan 2000 år äldre än bibeln. Hans upptäckt väckte sensation och han fick pengar att resa ner till Mesopotamien för att hitta resten av historien. Det gjorde han, men dog 1876 i tyfus i Aleppo. Andra fick sammanställa hans fynd och i dag har vi tack vare honom en fantastisk historia, som det har roat mig att berätta hel eller i delar. Spännande att kunna återberätta ett så gammalt verk. Det visar dessutom att vi människor är oss lika i alla tider.

MARDRÖM

I natt drömde jag en riktig mardröm. Jag brukar annars inte drömma, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Men nu var det annorlunda, och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade drömt att jag var präst och stod i en predikstol. Nedanför mig var kyrkan full av folk och jag skulle berätta en historia för dem. Jag kände att det jag hade att säga var mycket viktigt och jag måste framföra det till dem, men det var bara det att ingen lyssnade, hur mycket jag än försökte nå fram till dem. Man skrek och man tjoade och sprang om kring. Oväsendet och ointresset bara ökade medan jag greps av allt större panik.
Jag är glad att jag i vaket tillstånd får berätta för en publik som frivilligt lyssnar på mig. Som i drömmen vill jag inte ha det.

OVÄNTAT MÖTE

Jag har träffat Nasruddin Hodja på det Anatoliska höglandet (Turkiet). Han kom ridande bak och fram på en åsna. När man påtalade att han satt felvänd på åsneryggen, svarade han: Jag sitter rätt. Det är åsnan som går åt fel håll!
Jag har tidigare använt mig av berättelser om denne man, som är ett uttryck för turkisk folklig humor.
Dessa historier fungerar nämligen utmärkt som isbrytare. Nu har jag på resan till Kappadokien köpt en bok med Hodja-historier. Den kommer säkert att ge ytterligare tillskott till min samling av isbrytare.

FARVÄL TILL EN VÄN

Under många år har jag varit adopterad av grannens katt - en svart och lurvig kattherre med namnet Trassel. När jag säger adopterad, så menar jag det verkligen. Han har givit mig mycket kärlek och glädje.Han har kommit dagligen för att titta till mig och se efter hur jag mår. Så i går kom Trassels matte Carina på besök med honom. Han ville säga adjö. Nästa dag skulle han åka iväg till djursjukhuset och få en spruta, så han somnade in. En stor tumör på hans ena lunga lämnade ingen återvändo. Adjö Trassel! Det kommer verkligen att bli tomt efter dig!

OVÄNTAD SYN

I dag såg jag något som jag aldrig förr har sett i mitt drygt sjuttioåriga liv. Jag satt och tittade ut genom fönstret i mitt bibliotek då jag plötsligt fick syn på något i syrenbusken. Det var en liten fågel som jag aldrig sett förut. Den satt stilla så pass länge att jag hann registrera dess utseende. Därefter hämtade jag den fågelbok, som jag en gång fått i present av min vän Per - ornitologen. Efter en stunds bläddrande fann jag den. Det visade sig att det var en fågel som kallas svarthätta. Nog för att vi har många olika sorters fåglar i Rydebäck, men den här var en fullkomlig nyhet åtminstone för mig.

MINNESUTFLYKT I BETFÄLTET

Jag körde förbi en betupptagare här om dagen - en väldig maskin som tog upp sockerbetor på löpande band. Då började jag plötsligt minnas hur det gick till i betfältet när jag var liten. Då togs betorna upp manuellt och det var ett tungt och slitsamt jobb - både att gräva upp betorna för hand och att hugga av blasten. Det var det min mor gjorde, när en fotograf från Sydsvenskan passerade förbi. Bilden blev en succé och publicerades i ett flertal tidningar och i bildtidningen Se blev hon t. o. m. utnämnd till Miss Beta. Vilken okunnighet! den som låg och slet i betorna kände sig verkligen inte som en skönhetdrottning. På tisdag när det är berättarkafé i Landskrona tänker jag berätta om mina minnen från betfältet. Det är viktigt att komma ihåg hur det var.

HÄSTKASTANJERNAS TID

Nu börjar hösten göra sig påmind på allvar och hästkastanjens frukter faller till marken. När jag var barn samlade och lekte vi med kastanjer. Minnet av det gav mig för några år sedan idén till en historia, som jag kallat "I hästkastanjens våld". Vad  händer när man placerar en magisk kastanj i en källare och den börjar växa? Ja det får man veta i min historia. Jag har precis bestämt mig för att berätta den historien som kalibreringsberättelse vid SM i berättarslam i Alingsås. Jag tror att det kan passa bra med årstiden.

HÖSTENS FÖRSTA BERÄTTARKAFÉ

Lasse i väntan på kaféet

Höstens första berättarkafé i Landskrona blev lite annorlunda. Då vår vanliga lokal är under ombyggnad fick vi hålla till uppe på scenen på Landskrona teater. Våra lyktor skapade en trolsk stämning i det dunkla rummet, där en talrik publik fick lyssna till ett antal fantastiska historier. Veckan innan var jag med och berättade i ett växthus i Eslöv. Spännande och nya miljöer kan verkligen sätta extra piff på berättandet.