PÅ TURNÉ MED LASSE

Att berätta är roligt. Det tycker jag för det mesta.

Annars hade jag väl inte hållit på. Att ha roligt och roa andra ger faktiskt en kick. "Du Sven, sa en gammal dam, när vi körde hem henne efter ett berättarkafé, När jag varit hos er är jag lycklig en hel vecka." Sådana kommentarer glädjer ett berättarhjärta. Men allra roligast är det när Lasse och jag är ute och berättar tillsammans. Att göra ett minnesfiske tillsammans med Lasse är för mig berättandets höjdpunkt. Det slår mig varje gång hur väl vi fungerar med varandra och publiken. I måndags gjorde vi det igen. Då var vi på bilioteket i Svedala. Bilden är tagen efter föreställningen, just när vi var Svedala

SPRÅKFÖRBISTRING

I helgen har jag varit i Oslo och övervakat Nordiska Mästerskapet i berättarslam. Där berättades det på fem språk varav jag hyggligt behärskar tre. och förstår lite grann av det fjärde, isländska. Dock inte finska.

En av de tävlande, Jari Rossi, berättade just på det språket. Det var svårt för att inte säga omöjligt att hänga med, trots att Jari berättade engagerat och intensivt. Inte heller levererades minsta lilla tolkning eller översättning, men på en finskkunnig person som satt i min närhet kunde jag förstå att det var roligt. Hon skrattade nämligen nästan hela tiden. Men om berättelsen var för mig obegriplig, så var det ännu mera obegripligt att juryn som i likhet med mig inte förstod flaska kunde sätta poäng. Det gjorde de nämligen.

VILKEN VITALITET!

I går kväll var jag på Helsingborgs stadsteater. På programmet stod "Ur ett övergivet arbete" av Samuel Becket. På scenen stod 87-årige Ingvar Kjellson. I lite över en timme trollband han oss i publiken. Vilken inlevelse! Vilken scennärvaro. Vilken publikkontakt! Skådespelare brukar säga att de har mycket att lära av oss berättare. Själv lärde jag mig en hel del av gårdagens aktör. Hatten av för honom! Jag fylldes också av en stilla undran. Kommer jag klara av att stå på en berättarscen, när jag är 87?

HÄRLIGT MED UNG PUBLIK

Har i kväll varit i Eslöv och berättat. Vera och Henry har börjat samarbeta med Eslövs folkhögskola. Vi var där för första gången. Mycket folk - mest ungdomar. Härligt!
Jag drog till med historien om Skitte-erik. En spökhistoria från den sommar för många år sen, då jag jobbade som stuvare i Trelleborgs hamn. Den passade precis. Det blev kvällens sista historia. Hoppas nu bara att publiken vågar somna. När jag skulle åka hem föll årets första snö. Mindre härligt!

ATT MARKNADSFÖRA SIG

I dag har jag varit iväg och marknadsfört mig. Har varit på utbudsdag på Kulturhuset i Hässleholm. För att synas var jag iförd min medeltidskostym med struthätta och allt (det är dock inte jag på bilden). Det var roligt att återvända till en värld som var min i 20 år, fast då var jag ju där som arrangör för Landskrona kommun. Roligt att så många kommer i håg mig. Träffade många gamla vänner och fick många goa kramar. Besökarna visade dessutom stort intresse för vad jag hade att erbjuda. Återstår bara att se om bet blir några jobb.

PÅ VÄG TILL GOTLAND

Nu bär det strax iväg till Gotland och till det Nordiska berättarseminariet, som jag lagt ner en hel del jobb på. Inte undra på att förväntningarna är stora. Det ska bli roligt att träffa alla gamla nordiska berättarvänner igen. Det ska ockå bli roligt att för första gången i mitt liv få se det gotländska landskapet. Ja, första gången är kanske en liten överdrift. Jag besökte Gotland en gång för nästa 50 år sedan, när jag jobbade till sjöss och tillbringade en kväll i Slite. Fast jag tror inte att det gälls. Gotland är fantastiskt säger man ju och en smula exotiskt. Gotländskan är t.ex. ett alldeles eget språk. Jag får väl se om det uppstår språkförbistring.

KLOCKGJUTNING OCH VIKINGASKRÖNOR

I södra delen av Löddeköpinge nära kyrkan ligger Vikingatider, där ett gäng entusiastiska arkeologer försöker göra verklighet av sina drömmar. De vill där skapa en miljö där man kan få uppleva hur människor levde i dessa trakter för 1000 år sedan. Dit var jag bjuden för att berätta en samling skrönor från vikingatiden, och jag ramlade rakt in i något så fantastiskt som gjutningen av en kyrkklocka, med gamla metoder. Bronset var nästan färdigsmält och på en kulle satt två personer och pustade in luft i smältan med varsin dubbel blåsbälg. Det var som att få en vision av dvärgen Brok vid tillkomsten av Tors hammare, eller Sigurd i Regins smedja när svärdet Gram sammanfogades. Plötsligt blev bilderna i de historier jag skulle berätta så levande.

Så blev det också en fantastiskt fin berättarstund, när smälta bronset äntligen runnit ner i gjutformen. Jag önskar dessa entusiastiska människor lycka till och ser fram mot kommande samarbete.