EN HÄRLIG AMBASADÖR FÖR BERÄTTARKONSTEN

I dag har jag varit hemma hos min gamla mamma i Vellinge. Där fann jag till min glädje i senaste söndagsbilagan av Skånska Dagbladet en stor artikel om en av mina berättarkompisar, Sara Arámbula. Artikeln var trevligt skriven och jag tänkte att en sådan artikel hade varit omöjlig för 11 år sedan då vi började med Berättarklubben.

Berättandet håller verkligen att bli allt mera välkänt, inte minst genom sådana representanter som Sara. Hon är verkligen en härlig ambasadör för berättarkonsten.

BERÄTTARKONSTENS PORTFÖLJBÄRARE

I går när jag åkte hem från höstens sista berättarkafé i Landskrona hade jag två portföljer med mig, en i varje hand. Den svarta var BNS berättarstafett, som nu gjort sin långa resa genom vårt avlånga land med en liten avstickare till FEST-konferensen i Reading i England. Nu gjorde den ett lyckat stopp på vårt Berättarkafé. Det den fick uppleva var publikrekord. Stolarna tog slut. Mackor och lussekattor tog slut, och inte mindre än nio fantastiska berättare avlöste varandra med minnen, sagor och skrönor.

Den gula portföljen innehöll bokföringen till det nordiska berättarseminarium, som i somras hölls på Gotland. Den hade nu varit hos revisor i Eslöv och fått godkänt. Bidragsgivande Nordisk kulturfond krävde detta.

När jag gick där med en portfölj i varje hand slog det mig att jag blivit något av berättarkonstens porföljbärare. Hur tusan blev jag det?

PÅ TURNÉ MED LASSE

Att berätta är roligt. Det tycker jag för det mesta.

Annars hade jag väl inte hållit på. Att ha roligt och roa andra ger faktiskt en kick. "Du Sven, sa en gammal dam, när vi körde hem henne efter ett berättarkafé, När jag varit hos er är jag lycklig en hel vecka." Sådana kommentarer glädjer ett berättarhjärta. Men allra roligast är det när Lasse och jag är ute och berättar tillsammans. Att göra ett minnesfiske tillsammans med Lasse är för mig berättandets höjdpunkt. Det slår mig varje gång hur väl vi fungerar med varandra och publiken. I måndags gjorde vi det igen. Då var vi på bilioteket i Svedala. Bilden är tagen efter föreställningen, just när vi var Svedala

SPRÅKFÖRBISTRING

I helgen har jag varit i Oslo och övervakat Nordiska Mästerskapet i berättarslam. Där berättades det på fem språk varav jag hyggligt behärskar tre. och förstår lite grann av det fjärde, isländska. Dock inte finska.

En av de tävlande, Jari Rossi, berättade just på det språket. Det var svårt för att inte säga omöjligt att hänga med, trots att Jari berättade engagerat och intensivt. Inte heller levererades minsta lilla tolkning eller översättning, men på en finskkunnig person som satt i min närhet kunde jag förstå att det var roligt. Hon skrattade nämligen nästan hela tiden. Men om berättelsen var för mig obegriplig, så var det ännu mera obegripligt att juryn som i likhet med mig inte förstod flaska kunde sätta poäng. Det gjorde de nämligen.

VILKEN VITALITET!

I går kväll var jag på Helsingborgs stadsteater. På programmet stod "Ur ett övergivet arbete" av Samuel Becket. På scenen stod 87-årige Ingvar Kjellson. I lite över en timme trollband han oss i publiken. Vilken inlevelse! Vilken scennärvaro. Vilken publikkontakt! Skådespelare brukar säga att de har mycket att lära av oss berättare. Själv lärde jag mig en hel del av gårdagens aktör. Hatten av för honom! Jag fylldes också av en stilla undran. Kommer jag klara av att stå på en berättarscen, när jag är 87?

HÄRLIGT MED UNG PUBLIK

Har i kväll varit i Eslöv och berättat. Vera och Henry har börjat samarbeta med Eslövs folkhögskola. Vi var där för första gången. Mycket folk - mest ungdomar. Härligt!
Jag drog till med historien om Skitte-erik. En spökhistoria från den sommar för många år sen, då jag jobbade som stuvare i Trelleborgs hamn. Den passade precis. Det blev kvällens sista historia. Hoppas nu bara att publiken vågar somna. När jag skulle åka hem föll årets första snö. Mindre härligt!

ATT MARKNADSFÖRA SIG

I dag har jag varit iväg och marknadsfört mig. Har varit på utbudsdag på Kulturhuset i Hässleholm. För att synas var jag iförd min medeltidskostym med struthätta och allt (det är dock inte jag på bilden). Det var roligt att återvända till en värld som var min i 20 år, fast då var jag ju där som arrangör för Landskrona kommun. Roligt att så många kommer i håg mig. Träffade många gamla vänner och fick många goa kramar. Besökarna visade dessutom stort intresse för vad jag hade att erbjuda. Återstår bara att se om bet blir några jobb.