SANKT ELMSELD I RIGGEN

I Båstad kyrka finns det bevarade kalkmålningar från medeltiden. På en av dem kan man se en man, som ligger naken på marken allt medan man försöker veva ut hans inälvor ur kroppen. Det är en förfärlig bild och man undrar vad den har på kyrkväggen i Båstad att göra. Men det finns en förklaring. Mannen som på detta otäcka sätt lider martyrdöden är ingen annan än Sankt Erasmus, eller Elmo som han också kallas. Han är en av de 14 hjälparna och alla sjöfarares skyddshelgon och är alltså på sin plats i Båstad, som ju är en gammal sjöfartsort. Om man bad till Sankt Elmo kunde man få hjälp mot stormar och hårt väder. Om helgonet gav sitt beskydd kunde man se s.k. sanktelmseldar i riggen. När man såg detta elektiska fenomen kunde man vara helt trygg.
Denna kanske udda kunskap inhämtade jag då jag letade efter medeltiden på Bjärrehalvön. Tänk vad man lär sig mycket av att berätta!

UNDER S:T KRISTOFFERS BESKYDD

Så har jag tre dagar i rad stigit upp i ottan, skrudat mig i medeltida kläder och i mörker och snöslask kört bil till Bjärrehalvön. Trafiken på morgnarna på E 6:an har varit häftig. Stora åbäken till långtradare tränger sig fram och stänker ner framrutan så att man knappast kan se vart vägen går. Då är det tur att man färdas under Sankt Kristoffers, alla vägfarares skyddshelgons, beskydd. Han har sett till att jag kommit helskinnad fram för att kunna berätta medeltida historier för barnen i Båstad, Östra Karup och Grevie. Narurligtvis har jag haft legenden om honom med på repertoaren.

FOTO AV EN MEDELTIDSBERÄTTARE

Under januari, februari och mars har jag fått beställning på medeltidsberättelser för alla mellanstadieelever i Båstad kommun. De har ett rejält medeltidstema och eleverna ska förutom mig få dansa balladdans med folk från Musik i syd.

Det känns både spännande och roligt att få ta upp mitt medeltidsprogam igen. I går åkte dessutom scenkostymen på en stund för fotografering. Hustrun tog bilden eftersom de önskar presentera mig med foto, som de skickar ut till skolorna. Resultatet blev rätt så lyckat tycker jag. Jag ser pampig ut i vinterkylan.

JULBERÄTTELSER

Nu när julstress och julmat äntligen satt sig och julfriden lägrar sig kan det vara läge för att tänka på lite julberättelser. För många år sedan skrev jag ett litet julspel om den fjärde vise mannen, han som inte hann fram i tid och därför fortfarande irrar kring på vår jord och letar efter Jesusbarnet. För några dagar den hittade jag en rysk ortodox historia på nätet, som handlade om den vise mannen Artaban. Liksom huvudpersonen i mitt julspel kom han inte fram i tid utan fick fortsätta sitt letande. Jag fick då idén att kombinera historien om Artaban med episoder ur mitt gamla julspel till ett litet berättarprogram, som jag originellt nog kalla Den fjärde vise mannen.

Ska bli spännande och se ifall jag någon gång får några beställningar

FÖREBILD

Sitter just nu och funderar på hur man lägger upp ett berättarprogram om damen på bilden, Eva Wigström. Hon var en fantastisk människa. Samlade in mängder av skånskt folklore genom att bege sig ut på långa insamlingsrundor till fots. Var enormt produktiv, och har lämnat efter sig massor av skrivet material, bl.a. den fantastiska sagosamlingen Fågeln med guldskrinet. Jag önskar att jag hade någoit av hennes energi.

EN HÄRLIG AMBASADÖR FÖR BERÄTTARKONSTEN

I dag har jag varit hemma hos min gamla mamma i Vellinge. Där fann jag till min glädje i senaste söndagsbilagan av Skånska Dagbladet en stor artikel om en av mina berättarkompisar, Sara Arámbula. Artikeln var trevligt skriven och jag tänkte att en sådan artikel hade varit omöjlig för 11 år sedan då vi började med Berättarklubben.

Berättandet håller verkligen att bli allt mera välkänt, inte minst genom sådana representanter som Sara. Hon är verkligen en härlig ambasadör för berättarkonsten.

BERÄTTARKONSTENS PORTFÖLJBÄRARE

I går när jag åkte hem från höstens sista berättarkafé i Landskrona hade jag två portföljer med mig, en i varje hand. Den svarta var BNS berättarstafett, som nu gjort sin långa resa genom vårt avlånga land med en liten avstickare till FEST-konferensen i Reading i England. Nu gjorde den ett lyckat stopp på vårt Berättarkafé. Det den fick uppleva var publikrekord. Stolarna tog slut. Mackor och lussekattor tog slut, och inte mindre än nio fantastiska berättare avlöste varandra med minnen, sagor och skrönor.

Den gula portföljen innehöll bokföringen till det nordiska berättarseminarium, som i somras hölls på Gotland. Den hade nu varit hos revisor i Eslöv och fått godkänt. Bidragsgivande Nordisk kulturfond krävde detta.

När jag gick där med en portfölj i varje hand slog det mig att jag blivit något av berättarkonstens porföljbärare. Hur tusan blev jag det?