TILLBAKA TILL HÖKÖPINGE

I går träffade jag tre av mina gamla kompisar från uppväxttiden i Hököpinge, Kalle, Bertil och Lasse. Det var nästan 50 år sen sist. Bertil som har en van skjutsade runt oss, och naturligtvis gick trippen till Hököpinge, där vi tillsammans gick runt och mindes.

Det kändes lite konstigt att träffa dem som är huvudpersoner i många av nina historier. Jag kunde också konstatera att deras minne var sämre än mitt. Kanske är det just att jag gjort historier av mina minnen, som gör att jag kommer ihåg så mycket mer.

VÅRENS FÖRSTA LÄRKA

I dag har jag hört lärkan för första gången i år. Det känns lite som ett egendomligt sammanträffande, eftersom jag just suttit och jobbat med mitt berättarprogram om grekiska sagor. Jag kallar det Labyrintsagor eftersom det i huvudsak handlar om historier kring Knossos och kung Minos. I dag hittade jag följande historia om lärkans tillblivelse: Nisus, kungen i Megara, var en lyckosam person. Hans tur satt i en vit hårlock, som han hade i sitt annars svarta hårsvall. Kung Minos angrep och belägrade Megara, men förgäves. Han kunde inte göra något åt kung Nisos tur. Kung Nisos hade en dotter, som hette Scylla. När hon fick syn på kung Minos utanför murarna, blev hon upp över öronen förälskad i honom. För att ställa sig in hos sin älskade, smög hon sig in till fadern och klippte av hans vita hårlock medan han sov. Nu föll staden Megara direkt i fiendens händer, men kung Minos brydde sig inte om Scylla. I sin förtvivlan kastade hon sig ut för muren. Men hon slog inte ihjäl sig eftersom gudarna förvandlade henne till en lärka. I samma stund förvadlade de Nisos till en hök, som förargad jagar sin svekfulla dotter.

En grekisk variant på bibelns Simson och Delila. Säg sen inte att man inte lär sig något när man sysslar med berättande!

BERÄTTANDETS MAGI

När man läser handböcker i berättarkonst, trycks det ofta på berättarmiljöns betydelse. Det är viktigt sägs det att man skapar de rätta förutsättningarna. Mysigt, ombonat gärna gärna tända ljus eller en öppen eld ska det vara för att skapa förutsättningar för berättandets magi. Jag har emellertid många gånger upplevt att magin kan uppstå på helt berättarfientliga ställen, t.ex. i ett sunket, övermöblerat klassrum på en invandrar skola i Malmö, eller som här på bilden i under en trappa i en galleria i Lund.

Det är inte lokalen som gör att berättandet blir magiskt. Det är skapandet av berättelsen i samspel med publiken.

FYRAR

I över 40 år jobbade jag som lärare och efterhand kom jag fram till att berättandet var ett förträffligt pedagogiskt hjälpmedel.

Det stimmulerade eleverna på många sätt. Tränade dem i en rad färdigheter. Gjorde undervisningen roligare för dem och gav dem redskap att hänga upp sina kunskaper på. Jag blev trots pedagogiska experters förakt en berättande lärare. Ja, jag prövade mig fram för att finna olika användningar för berättandet i min undervisning. Och jag vet att det hade effekt för jag möter då och då gamla elever som vittnar om att de burit med sig det jag berättat på lektionerna genom livet.

Just nu sitter jag och läser en bok av Ulf Ärnström, som handlar om berättande i undervisningen. Berättelser fungerar, skriver han, som fyrar, som hjälper eleverna att orientera sig på kunskapens ocean.

Vackert formulerat!

LITA ALDRIG PÅ PRESSEN

I lördags den 12 februari översvämmades centrala Lund av berättare från hela landet. Vi berättade över allt - på gatan, i butiker och varuhus, på bibliotek, turistbyrå och studieförbund. Många lundabor fick sig en eller flera goda historier till livs. Eftersom vi var 28 berättare som berättade på massor av olika ställen, så nådde vi många människor med vår konst. Detta tyckte dock inte Sydsvenskans reporter som i sin artikel hävdade att arrangemanget gick lundaborna förbi.

Hans inställning lär ha med en gammal konfikt mellan hans tidning och Kultur Lund att göra. Själv berättade jag på tre olika ställen och hade hyfsat med publik på alla tre. En publik som dessutom verkade nöjd.

Slutsats: Man kan inte alltid lita på tidningarna.

ETT MINNE FRÅN MIN GRÖNA UNGDOM

På berättarkaféet i Landskrona i tisdags berättade jag "Frasses bar"som bygger på minnen från min gröna ungdom. Jag gick in på nätet och hittade en bild av huset där Malmös mest populära knutteställe låg. Bilden ger tyvärr inte den rätta stämningen. Utanför på gatan stod en rad motorcyklar. Det skulle vara engelska maskiner, Triumph och BSA med mycket krom. Ut från de öppna fönstren trängde dofter av grillad korv och cigarettrök, och i bland stod dörren, som var belägen i själva hörnet på huset öppen, och då kunde man se in i det allra heligaste, där jukeboxen stod och spydde ut tonerna av rock an' roll. Knuttarna gillade inte oss skolgrabbar, så vi var tvungen att smyga förbi. Fick de syn på oss så blev vi jagade. Gud ske lov sprang vi fortare än de.

Kul att hitta en bild av huset. Det ser inte lika dant ut i dag, men med berättandets hjälp håller jag det levande.

ATT KONSTRUERA BERÄTTELSER

Mannen på bilden heter William Labov. Han är språkvetare. På 1950-talet gick han omkring i Harlem och intervjuade unga män. Han ställde dem frågan: Have you ever been in danger of beeing killed? De historier han då fick höra analyserade han och fann att de följde samma mönster.

Det gav upphov till Labovs modell om hur muntliga berättelser är upp-byggda. Senare har han också funderat äver hur berättelser kommer till.

Pre-construction är den term han använder för detta. Han tänker sig att man då man konstruerar en historia väljer ut en händelse som är värd att berätta och sedan går man bakåt i tiden och skapar en kedja av händelser som hänger samman med den händelse man valt att berätta om.

Undrar hur jag själv gör? Bör kanske börja fundera över det!