KUNG LINDORM

Jag har fått i uppdrag att vid årets Kura skymning på Landskrona bibliotek berätta på temat Nordisk  saga och myt. Har letat länge efter en dansk berättelse som inte är H C Andersen och har nu äntligen funnit den. Det är en folksaga som heter Kung Lindorm. Den förekommer i östra medelhavsområdet och har spridning ända ner till Sudan, men märkligt nog inte i västra och norra Europa. med ett undantag - Danmark. Det finns sju uppteckningar av sagan i Danmark och tre i Skåne. Märkligt! Hur har den hamnat här?

NÄR BERÄTTELSEN BLIR VERKLIGHET

I går var jag hos en pensionärsförening i Örkelljunga och gjorde en föreställning betitlad Fiske i minnets vatten. Där berättade jag bl.a. hur jag som ung dixie blev jagad av skinnknuttarna på Frasses bar på Skolgatan i Malmö. Efteråt var det kaffedrickning och mitt emot mig satt en man. Han spände ögonen i mig och sa: - Jag var en av knuttarna på Frasses bar, men du behöver inte va orolig. Du skildrade det så man kommer ihåg precis som det var. Tack för det!

MINNET SITTER KVAR

När jag gick i realskolan drygt 55 år sedan hade jag en mycket originell svensklärare. Han hade oss att lära valda delar av den svenska nationalpoesin utantill. När vi frågade vad det skulle vara bra för, svarade han att han och någon av oss i en framtid skulle kunna hamna i samma tågkupé, och då skulle vi kunna läsa dikter tillsammans. Detta har aldrig hänt, men i går i Babel på tv2 uppträdde borlänge-bandet Mando Diao och sjög sin version av Gustav Frödings Strövtåg i hembygden. Den dikten hörde till den diktskatt som vi fick lära oss utantill, och jag kunde konstatera att än i dag efter så många år sitter texten som en smäck i mitt minne. Jag kunde upprepa vart enda ord när bandet sjöng. Tänk vad ett minne kan sitta i!

DAGS FÖR MARKNADSFÖRING

Jag ska åka med häxan Baba Jagas hus till Hässleholm och marknadsföra mitt ryska sagoprogram. Egentligen skulle det varit omgivet av ett staket bestående av människoben och dödsskallar, men tiden har inte räckt till. Det får duga så här. Hönsbenen är i alla fall på plats. Det har varit roligt att tillverka huset.
Det var många år sedan jag byggde en modell. Det är ju också ett sätt att berätta.

KULTURMÖTE

Vet du något om kinesisk kultur? frågade en ung kinesiska mig på Bokmässan i Göteborg. Själv gjorde hon reklam för en exilkinesisk dansgrupp, Shen Yun som kommer till Stockholm nästa år.
Inte mycket, svarade jag, men jag berättar kinesiska sagor. Vilka då? undrade hon, och jag nämnde de sagor som ingår i Drakens pärla, som jag ju kallar mitt kinesiska berättarprogram. Hon kände till de flesta, och snart var vi i full färd med att berätta kinesiska sagor för varandra, och hon deklarerade att hon blivit inspirerad av vårt möte och nu tänkte skriva ner de klassiska kinesiska sagor hon kunde, så att hennes barn kunde få del av dem. Sen fick jag på mig ett på hörlurar och fick lyssna på underbart vacker kinesisk musik. Jag lämnade hennes monter stolt till sinnes och stärkt i tron att berättande kan bidra till möte mellan kulturer och människor

BERÄTTARKONSTENS MÅNGFALD

Efter tre dagar på Fabula storytelling festival i Stockholm slås jag av hur mångskiftande berättande kan vara. Ritu Vermas traditionella pandwaniberättande från Mahabbaharata, Ben Haggartys kraftfulla sagoberättande, Gcina Mhlophe varma och engagerande historier från Sydafrika. Ragnhild Mörchs funderingar kring sina identiteter och Göran Hembergs filosofiska utläggningar. Alla är de skickliga berättare, som man kan lära sig något av. De flesta lärdomarna får ligga och smälta, men Ben Haggartys kraft tänker jag ta till mig direkt.

Berättarmiljöer

 

Den senast veckan har jag berättat på tre olika ställen och i tre fantastiska miljöer. I onsdags var det på Johans trädgård i Eslöv - ett fantastiskt växthus fyllt med apelsin- och olivträd och blommor som prunkade i alla färger. I torsdags var jag påTisvilde Bio där jag berättade i foajén, där det fanns gamla härliga skinnsoffor, en stor bioprojektor och en toalett tapetserad med filmstjärnor, t.o.m. med på toalettsitsen. Och så i lördags då jag på Tyko Brahemuséet på Ven tillsammans med min publik kurade i hop i en gammal källarhåla upplyst av stearinljusens fladdrande lågor. Det är inte utan att mitt berättande för mig till de met olika och spännande ställen.