KOPPARSTÖLD

En gammal dröm - den att besöka Tidö slott utanför Västerås - gick i uppfyllelse här om dagen. Detta pampiga slott uppfördes på 1600-talet av Axel Oxenstierna. Slottet har i dag ett tak av svart plåt, men på den gamle rikskanslerns tid var taket av ren koppar. Koppartaket försvann i slutet av 1700-talet. Den dåvarande slottsfrun, Hedvig Ulrika Dohna, befann sig nämligen i Paris, där hon spelade bort väldiga summor på roulett. För att kunna betala sina spelskulder skickade hon ett brev hem till sin förvaltare med texten:- Sälj koppartaket och skicka pengarna! 2500 kvadratmeter koppartak. Det måste ha blivit en rejäl summa. Nu måste man åter lägga nytt plåttak på slottet. Det hade inte varit nödvändigt om kopparn fått ligga kvar och dessutom hade det varit vackrare med ett tak av ärgad koppar.

LITE TELEFONNOSTALGI

Vid besök i Sigtuna här om dagen såg jag denna gamla telefonkiosk, och genast började minnena strömma till. När jag var barn var det inte många som hade privata telefoner. Vi hade ingen, och av dem vi kände var det bara en av min mors systrar som hade en. När det skulle ringas till henne fick min mor cykla tre km till grannbyn, där det fanns just en sån här telefonkiosk. Jag fick följa med i barnsitsen bak på mors cykel, och sedan stå vid mors ben, när hon ringde. Under tiden som samtalet pågick, studerade jag världen utanför genom telefonkioskens galler. Det var spännande. I dag när var man en mobiltelefon i sin ficka, är det inte längre lika ovanligt och spännande att ringa.

LINNÉS SERVIS

En gång när vi berättade 1700-tals historier på gamla kassan i Landskrona, berättade jag historien om Carl von Linnés servis. Han skickade efter den från Kina genom förmedling av Ostindiska kompaniet i Göteborg. Servisen skulle bli en överraskning åt hans älskade hustru och skulle självklart dekoreras med hans älsklingsblomma, linnean. Förlagor skickades med beställningen till Göteborg och sedan var det bara att vänta. Det tog sex månader att segla till Kanton i Kina och väl framme tog det ytterligare sex månader att få beställningarna utförda och få fartyget lastat. Hem färden tog också sex månader. Därefter packades servisen i stora korgar med halm och lastades på en hästdragen fora med destination Hammarby gård söder om Uppsala. Någonstans utanför Enköping körde foran i diket.
När leverensen nådde sitt mål var stora delar av servisen sönderslagen, men när Linné såg hur porslinsmålarna misshandlat hans älskade linnea, tyckte han att det var bäst som skett.
Här om dagen besökte jag Linnés Hammarby och kunde beskåda rester av den misslyckade servisen.
Det var roligt att få bekräftelse på att min berättelse faktiskt var sann.

ATT BERÄTTA NÅGOTS HISTORIA

Varje samhälle har behov av sina egna berättelser. Det upptäcker man inte minst i samband med jubiléer och dyligt. I år fyller Landskrona 600 år och nu ska berättelserna lyftas fram. En del av berättelsen om jubilaren är berättandets historia. Det är en historia som jag personligen är direkt inblandad i. Jag var nämligen med från början och skapade Skånes första berättarkafé. Det var tänkt att bli en kortlivad historia, men så blev det inte. Efter fjorton år är Berättarklubben i högsta grad levande, och där berättas fortfarande nästan sanna historier från hela världen. Det kommer staden att fira med en berättarfest sista helgen i september och vi hoppas att extra många vill komma och fira med oss.

EN RECENSION

 TUUP

Jag är just hemkommen från Ljungbyberättarfestival. Lika roligt och fantastiskt som vanligt. Många goda berättare, bland dem Tuup som ni ser på bilden här. Det har utvecklats en tradition i Ljungby, nämligen den att jag alltid inleder berättarfrukosten, för femte året i rad faktiskt. I år slog jag ett slag för Eva Wigström och berättade en skämtsaga av henne. Efteråt kom Tuup fram till mig och tackade för historien. Jag log lite generat och förundrat. - Well, sa han, I don't understand swedish, but I like your way to tell it. Jag tror att man måste vara berättare för att uppskatta en historia, när man inte förstår ett ord.

ETT FÖRTRÄFFLIGT SÄTT

 Tabard Inn

Bereda er ett nöje ville jag,
och kom just nu att tänka på ett rätt
förträffligt och ett mycket billigt sätt.

Orden kommer från värdshusvärden på Tabard Inn i Southwork. Det är här som en skara pilgrimmer samlas i Chaucers Canterbury tales. Värdshusvärden föreslår dem att de ska underhålla varandra på resan genom att berätta historier för varandra. Det är som han säger ett "förträffligt och mycket billigt sätt. Det kan jag intyga som varit berättare i 14 år. Inte en dag har jag haft tråkigt och inte har jag blivit fattig av det, inte rik heller för den delen, men man mår bra av att berätta och lyssna till historier.

SPÄNNANDE LÄSNING VÄNTAR

Vår mjölnare var storväxt och bastant...
Hans skägg var rött som rävskinnet i hallen
och därtill brett som bladet på en spade.
Mitt på sin näsas tjocka spets han hade
en vårta och på den en tofs av hår
lik den, som på ett vildsvins öron står...
Säckpipa blåste han som få personer;
ur staden redo vi till pipans toner.
Ett litet smakprov på prologen i Canterbury tales. Det var inte lätt att komma över boken, men med hjälp av vårt utmärkta filialbibliotek här i Rydebäck hittades den så småningom i tvenne band i en översättning från 1956 i magsinet på Åstorps bibliotek. Jag har nu fått boken i min hand och glädjer mig åt många timmars spännande läsning i sällskap med Chaucer och den skara pilgrimmer han skildrar.