INGENTING ÄR SIG LIKT

När jag nu avslutar min berättelse om min barndomsby, slår det mig att det inte mycket som är sig likt. Sockerbruket är nerlagt sedan länge. En del av fabriksbyggnaderna står ännu kvar, fast den höga skorstenen har man vält. Gubbarna som var min fars arbetskamrater finner man numera på kyrkogården. Affärerna har bommat igen för länge sen och skolorna är nerlagda, post och järnvägsstation lika så. Järnvägsspåren är för länge sen upprivna. men järnvägsbron, där vi hade vårt krypin, finns faktiskt kvar ännu. Men gamla Hököpinge lever kvar i mitt minne, lever kvar som en sorgsen melodi - Hököpinge blues. Om du vill kan jag komma och berätta.

TILLBAKA TILL KLASSAMHÄLLET

När jag nu sitter och tänker tillbaka på min barndom i Hököpinge, så dyker minnen om min första skoltid upp. Jag började i första klass i småskolan hos fröken Linnea Larsson. Innan jag började skolan var jag ganska omedveten om att det var skillnad på folk och folk. Det var något jag fick lära mig nu. Vår småskolefröken var noga med att pränta in det i oss. Vi barn behandlades nämligen olika, beroende på vilken ställning våra föräldrar hade i samhället. Överst på stegen satt barnen till tjänstemännen på Sockerbruket. Sen kom böndernas ätteläggar, och längst ner placerades vi arbetarungar. Den som en gång fostrats på detta sätt kan väl inte gilla de klassklyftor som skapas i dagens samhälle. Långt mindre lägga sin röst på Alliansen.
 

EN HISTORIA OM KACKERLACKOR

Jag har börjat att gå 12 - 13 år tillbaka i mitt berättarregister, för att se om det finns något användbart ibland de historier jag berättade då. Den 27 februari 2001 berättade jag till exempel en historia som handlade om kackerlackor (blattodea orientalis). Det var en upplevelse som jag hade haft, när jag som ung sjöman jobbade på kryssningsfartyget Stella polaris. Det var då jag hamnade på min första och enda kackerlackskapplöpning  Nu har jag berättat den igen två gånger i rad, och till min stora förnöjelse så håller den fortfarande måttet. Det blir säkert fler tillfällen.

TILL MINNE AV OSKAR

När jag var barn hade vi varje år en hushållsgris. Den inhandlades framåt vårkanten som kulting och göddes för att slaktas till jul. Grisen höll till i svinahuset, som var en liten del av vårt uthus. Där hade han det nog ganska bra, med matho och ett hörn med halm att sova i. Han kunde också gå utomhus i en kätte särskilt avsedd för detta ändamål. Alla våra grisar hette Oskar, och de numrerades på samma sätt som kungar, d.v.s. Oskar I, Oskar II o.s.v.  Den som vuxit upp med en gris på detta sätt har lärt sig att grisar inte är grisiga utan tvärt om mycket renliga djur. Dessutom har man lärt sig betydelsen av ordet kelgris. Grisar är nämligen mycket trevliga och sällskapliga djur. Oskar måste naturligtvis vara med på ett hörn, när jag arbetar med Hököpinge blues.

MINA FÖRSTA MINNEN

Sitter och tänker på mina alla första minnen. De är troligen från fyraårsåldern och inte särskilt många. Bland annat fladdrar synen av en kaninbur med flera nätdörrar i flera våningar förbi. Bakom varje nät ser jag en mumsande kaninnos. Efter kriget var köttet ransonerat och man födde upp kaniner som mat. Men det minne som är allra starkast är en rullebör av trä, som min far gjort åt mig. Anledningen till att jag minns den var att den blev totalt krossad under brödutkörarens skåpbil. Jag minns att jag blev väldigt ledsen.

HÖKÖPINGE BLUES

Efter att på Landskrona teater sett Ronny Erikssons fantastiska show, där han berättar om sin uppväxt i Norrbottens inland, känner jag mig väldigt inspirerad att ta ett nytt samlat grepp på alla mina historier om min uppväxt i lilla Hököpinge på Söderslätt. Målet är att göra en berättarföreställning på en timmas tid om hur det var att växa upp som arbetargrabb på 40 och 50-talet. Arbetsnamnet är Hököpinge blues. Stoff har jag i överflöd. Nu gäller det bara att göra något av det, så att folk vill lyssna.

FÖRDELAR MED ETT HANDIKAPP

Jag läste i dag i Dagens Nyheter en intervju med kriminologen Jerzy Sarnecki, där han berättar om sitt handikapp, dyslexin. Den har alltid varit ett problem, säger han, men den har gjort honom bra på att komma ihåg det han hör och att minnas. Som dyslektiker kan jag bara intyga att så är fallet. Även jag har blivit bra på att lyssna och minnas. Det är egenskaper som man har stor nytta av som muntlig berättare. Jag får ofta frågan när jag berättar hur jag kan komma i håg så mycket. Svaret är att det kan jag tacka mitt handikapp för.