LYCKAN ATT VARA BERÄTTARE

När jag för sju år sen gick i pension så startade jag mitt lilla företag SAGANS UNDERBARA VÄRLD. Under de här åren har jag kanske inte varit nerlusad mes jobb, men gud vad trevligt jag har haft det. För några veckor sen var jag t.ex. på besök i en skrivarcirkel, där jag för sju damer berättade egna minnesfiskehistorier och försökte lära ut hur man gör sådana. Sejouren varade två timmar och jag hade så trevligt att jag inte ens märkte hur fort tiden gick. I går berättade jag sagor för lågstadiebarn i Lund och blev avtackad av flickorna som ställde upp sig på rad för att krama mig. Vilken lycka det är att vara berättare och dessutom tjänar jag en slant.

ÄNTLIGEN SKA JAG BERÄTTA RYSKA SAGOR

För ett par år sedan gjorde jag ett berättarprogram för lågstadiet med ryska sagor. Till min stora sorg har det inte varit någon efterfrågan på det. Men nu har Fågelskolan i Lund hört  av sig och vill att jag ska berätta sagor för deras elever. "Det får gärna handla om ont och gott och vara lite kusligt", sa beställaren. Då passar sagan om Vasilissa, vars elaka styvmor skickar henne till häxan Baba Jaga, precis. Jag har ingen större erfarenhet av att berätta för barn i den åldern, men jag ser fram emot det hela med spänning.

FISKE I MINNETS VATTEN

Inför ett besök i Örkelljunga sitter jag och funderar över de av mina historier som kommit till genom s.k. minnesfiske. När man fiskar i minnets vatten vet man inte vad man får på kroken. Det kan vara ett minne som genast duger till att berätta, men för det mesta består fångsten av minnesfragment, en känsla eller ett sinnesintryck, som man egentligen inte kan ha till någon ting. Men de propsar ändå på att tas i bruk, att läggas in i fantasins stora shaker och komma ut i form av nästan sanna historier. För sanna blir de. Nästan sannare än verkligheten. Åtminstone upplever jag dem så.

ATT GÖRA NÅGON GLAD

Eftermiddagen i går tillbringade jag på Landskrona muséum. Närmare bestämt på medeltidsavdelningen. Iförd min medeltidskostym modell 1390 berättade jag Skrönor från det medeltida Landskrona. Två föreställningar blev det inför en liten men intresserad publik. När jag höll på att packa ihop efter andra föreställningen, kom en kvinna fram till mig. Hon beklagade att hon kommit för sent och såg så besviken ut att jag kände behov att gottgöra henne på något vis. Jag fick henne att sätta sig ner på en av åhörarplatserna och så berättade jag avlatskrämarens historia. Fast denna historia är ryslig och handlar om hur tre unga män möter döden, så tycktes hon både glad och tacksam över att jag ville berätta för henne. Hon förklarade att hon skulle leva på berättelsen ett bra tag framöver. Visst är det något visst med att få en historia berättad för sig.

FÖLJETONG

På ett berättarkafé bör man inte berätta allt för länge. Högst 10 minuter är att rekommendera. Vad gör man då om man vill berätta en längre historia? Ja, en lösning är ju att dela upp det hela i mindre bitar.
Att berätta en ny bit varje gång det är berättarkafé. Idén är inte ny. Om den tillämpas i en regelbundet utkommande tidskrift kallas det följetong. Tanken är att läsaren ska lockas att införskaffa även nästa nummer. Om man nu gör på samma sätt med en berättelse. Kommer lyssnarna då att känna att de måste komma nästa gång? Jag hoppas det och har därför beslutat att skapa en berättarföljetong. En berättelse som passar utmärkt i detta syfte är världens äldsta nedskriva berättelse - Gilgamesheposet. I går startade jag följetongen med att berätta de två första tavlorna. Få se hur det går! Fortsättning följer tisdagen den 9 september.

EN GAMMAL BEKANT

När jag här om dagen satt och bläddrade i mina berättarpärmar hittade jag manus till min allra första berättarföreställning. Det gjordes på sommaren 1999 och hade sin utgångspunkt i världens äldsta bevarade versberättelse, Sagan om kung Gilgamesh. Det är en historia som fascinerade mig mycket , men den var en alldeles för ambitiös uppgift åt en oerfaren berättare, så mer än en föreställning blev det inte den gången. Jag har emellertid senare tagit upp bitar ur sagan, t.ex. den som handlar om himmelstjuren, som ingår i föreställningen Från Gilgamesh till Blixen. Nu läser jag om mitt manus och finner att berättelsen har potential. Helt klart ska den tas upp på repertoaren igen. Vi får väl se när det kan bli.

VÄRLDSBERÄTTARDAGEN

Världsberättardagen den 20 mars firade jag på Landskrona teater. Jag var den enda muntlige berättaren i ett två och en halv timme långt showprogram med mycket musik och dans. Jag var också den klart äldsta på scenen liksom berättarkonsten. Inför nästan 200 i publik, mest unga, framförde jag en saga insamlad av Eva Wikström. Jag försöker göra reklam för henne så ofta det går, för trots att hon är född i Landskrona kommun så har man inte visat henne den uppmärksamhet hon är värd. "Den rödhårige fästmannen" gick verkligen hem hos publiken, och det blev bra reklam både för henne och berättarkonsten.