TÄNK ATT VI HÅLLIT PÅ I 15 ÅR

1999 startade Skånska teatern ett integrationsprojekt för att nya och gamla svenskar skulle komma samman. I projektet ingick bland annat berättarkaféer. Projektpengarna tog snart slut men berättarkaféerna fortsatte. Vi trodde då att det skulle bli en kortvarig grej, men aj vad vi bedrog oss.
Kaféerna drar fortfarande mycket folk och lockar till sig många gästberättare. Den 9 augusti firade vi 15-års jubileum, med mycket folk. 15 år har gått otroligt fort, men gud vad roligt vi har haft det.

EN STOR BERÄTTARE

I min jakt på historier om döden har jag hittat en berättelse om en pojke, som lyckas stänga in döden i ett nötskal. Det är en berättelse från det skotska resandefolkets tradition och den är återberättad av den store skotske historieberättaren Duncan Williamson. Jag har en gång träffat Duncan i Ljungby och haft glädjen att trollbindas av hans berättarkonst. Han är tyvärr inte längre i livet, men på sin repertoar hade han över 3000 historier. Det lär jag aldrig komma i närheten av. Jag får nöja mig med ett par tre hundra.

DÖDEN LURAR - LURA DÖDEN!

Jag har i mitt berättande samlat på mig ett antal historier om döden. Först ut var nog min berättelse om en nära-döden-upplevelse jag hade som barn, men också Avlatskrämarens berättelse från Canterbury tales har jag berättat ofta. Nu tänker jag samla en bukett historier kring temat döden och göra ett berättarprogram av dem. Titeln på programmet blir texten på en trafiksäkerhetsaffisch som jag minns från det jag var barn -  "Döden lurar - lura döden! Hoppas bara min publik är lika intresserad av ämnet som jag.

ATT BJUSSA PÅ EN SAGA

På berättarfestivalen i Ljungby träffar man många intressanta människor. I år bland annat live-gruppen Nistingur. Jag besökte dem en morgon då de höll på att förvandla sig själva till troll. I den fantasifulla kostymeringen ingick även långa och spetsiga öron, vilket osökt kom mig att tänka på den gamla irländska sagan om Llard Lichar, kungen som hade åsneöron. Han tog livet av alla frisörer som klippte honom för att kunna bevara sin hemlighet. Jag kunde inte låta bli att berätta den sagan för dem medan de gjorde sig iordning, något som utföll till stor belåtenhet. Det är nämligen en egenskap man har som berättare: Att kunna bjussa på en saga.

EN KRAM GÖR GOTT I BLAND

Samtidigt med årets Ljungbyfestival pågick ett nordiskt berättarläger för ungdomar. Det var trevliga och intresserade unga människor och det var roligt att berätta tillsammans med dem och prata med dem. De gav onekligen gott hopp om berättandets framtid. Två av flickorna kom fram till mig och frågade om de fick krama mig. Varför det? undrade jag. För att du berättar så bra blev svaret. Det värmde ett gammalt berättarhjärta.

AFRIKANSKA SAGOR

Jag har länge tyckt att afrikanska djursagor inte är något för mig, men när jag här om veckan berättade sagor för förskolebarn nere i Lund, tog jag med ett par stycken. När jag såg barnens förtjusning, kom jag på att de inte är så dumma att berätta trots allt. Jag har därför börjat sammanställa ett program med just afrikanska djursagor och lyckats hitta en hand full riktigt vassa sådana. Historien om apans hjärta, som ses illustrerad ovan hör klart dit. Dessa sagor har en bra moral och är dessutom riktigt roliga att berätta. De kommer dessutom att utöka min repertoar med historier för yngre barn, något som jag behöver.

TACK NORGE

I dag den 17 maj går mina tankar till mina norska berättarvänner. En särskild tanke går till Kristin Lyhmann, som betytt så mycket för mitt berättande. Det var mötet med henne och kursen "att lyve sitt liv" i Hönefoss, som fick igång mig att på allvar göra egna historier och att utveckla den teknik som jag kallar minnesfiske. Minnesfiskehistorierna består ofta av fragment från olika upplevelser, som sedan blandas i hop i fantasins stora mixer, för att sedan komma ut i form av nästan sanna berättelser.
Men, tänker du, de historierna kan väl inte vara sanna. Men jag försäkrar att de är sannare än man tror. Ibland måste man ljuga en del för att sanningen ska komma fram.