HÖSTENS FÖRSTA BERÄTTARKAFÉ

Lasse i väntan på kaféet

Höstens första berättarkafé i Landskrona blev lite annorlunda. Då vår vanliga lokal är under ombyggnad fick vi hålla till uppe på scenen på Landskrona teater. Våra lyktor skapade en trolsk stämning i det dunkla rummet, där en talrik publik fick lyssna till ett antal fantastiska historier. Veckan innan var jag med och berättade i ett växthus i Eslöv. Spännande och nya miljöer kan verkligen sätta extra piff på berättandet.

GÖRA EN BERÄTTELSE TILL SIN EGEN

Jag har ett tag brottats med en skotsk historia om en pojke som lyckas fånga döden och stoppa honom i en nöt. Den har känts väldigt obekväm och jag har egentligen inte hittat något sätt att berätta den på.
Men så i natt kom jag på det. Jag ska lägga den i en miljö som jag känner till - min barndoms Eskilstorps ängar, och genast känns det hela riktigt hemtamt. Jag ska testa att berätta på det nya sättet i Eslöv på torsdag. Hoppas att det känns lika bra efteråt.

NÅEDE DE FAERGEN?

I min jakt på historier om Döden har jag fastnat för Johannes V Jensens Nåede de faergen? Den skrevs 1925 som trafiksäkerhetspropaganda, och handlar om ett ungt par som möter döden genom vårdslös framfart på motorcykel. Bilden är från Carl Th. Dreyers filmatisering från 1948. Det är en häftig historia med stegring och det ska bli spännande att försöka berätta den.

TÄNK ATT VI HÅLLIT PÅ I 15 ÅR

1999 startade Skånska teatern ett integrationsprojekt för att nya och gamla svenskar skulle komma samman. I projektet ingick bland annat berättarkaféer. Projektpengarna tog snart slut men berättarkaféerna fortsatte. Vi trodde då att det skulle bli en kortvarig grej, men aj vad vi bedrog oss.
Kaféerna drar fortfarande mycket folk och lockar till sig många gästberättare. Den 9 augusti firade vi 15-års jubileum, med mycket folk. 15 år har gått otroligt fort, men gud vad roligt vi har haft det.

EN STOR BERÄTTARE

I min jakt på historier om döden har jag hittat en berättelse om en pojke, som lyckas stänga in döden i ett nötskal. Det är en berättelse från det skotska resandefolkets tradition och den är återberättad av den store skotske historieberättaren Duncan Williamson. Jag har en gång träffat Duncan i Ljungby och haft glädjen att trollbindas av hans berättarkonst. Han är tyvärr inte längre i livet, men på sin repertoar hade han över 3000 historier. Det lär jag aldrig komma i närheten av. Jag får nöja mig med ett par tre hundra.

DÖDEN LURAR - LURA DÖDEN!

Jag har i mitt berättande samlat på mig ett antal historier om döden. Först ut var nog min berättelse om en nära-döden-upplevelse jag hade som barn, men också Avlatskrämarens berättelse från Canterbury tales har jag berättat ofta. Nu tänker jag samla en bukett historier kring temat döden och göra ett berättarprogram av dem. Titeln på programmet blir texten på en trafiksäkerhetsaffisch som jag minns från det jag var barn -  "Döden lurar - lura döden! Hoppas bara min publik är lika intresserad av ämnet som jag.

ATT BJUSSA PÅ EN SAGA

På berättarfestivalen i Ljungby träffar man många intressanta människor. I år bland annat live-gruppen Nistingur. Jag besökte dem en morgon då de höll på att förvandla sig själva till troll. I den fantasifulla kostymeringen ingick även långa och spetsiga öron, vilket osökt kom mig att tänka på den gamla irländska sagan om Llard Lichar, kungen som hade åsneöron. Han tog livet av alla frisörer som klippte honom för att kunna bevara sin hemlighet. Jag kunde inte låta bli att berätta den sagan för dem medan de gjorde sig iordning, något som utföll till stor belåtenhet. Det är nämligen en egenskap man har som berättare: Att kunna bjussa på en saga.