HEDER ÅT GEORGE SMITH

All heder åt den unge engelske assyriologen Georg Smith, som 1872 upptäckte en av världens äldsta litterära berättelser nämligen Gilgamesheposet. Han satt i British museums källare och katalogiserade kilskriftstavlor från kung Assurbanipals bibliotek i Ninive, då han plötsligt fick syn på kilskrifts-tecknet för duva. Det visade sig att det var en del av berättelsen om Utanapishtim, som byggde sig en väldig båt för att rädda sig undan en översvämningskatastrof. Det var historien om gubben Noah fast nästan 2000 år äldre än bibeln. Hans upptäckt väckte sensation och han fick pengar att resa ner till Mesopotamien för att hitta resten av historien. Det gjorde han, men dog 1876 i tyfus i Aleppo. Andra fick sammanställa hans fynd och i dag har vi tack vare honom en fantastisk historia, som det har roat mig att berätta hel eller i delar. Spännande att kunna återberätta ett så gammalt verk. Det visar dessutom att vi människor är oss lika i alla tider.

MARDRÖM

I natt drömde jag en riktig mardröm. Jag brukar annars inte drömma, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Men nu var det annorlunda, och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade drömt att jag var präst och stod i en predikstol. Nedanför mig var kyrkan full av folk och jag skulle berätta en historia för dem. Jag kände att det jag hade att säga var mycket viktigt och jag måste framföra det till dem, men det var bara det att ingen lyssnade, hur mycket jag än försökte nå fram till dem. Man skrek och man tjoade och sprang om kring. Oväsendet och ointresset bara ökade medan jag greps av allt större panik.
Jag är glad att jag i vaket tillstånd får berätta för en publik som frivilligt lyssnar på mig. Som i drömmen vill jag inte ha det.

OVÄNTAT MÖTE

Jag har träffat Nasruddin Hodja på det Anatoliska höglandet (Turkiet). Han kom ridande bak och fram på en åsna. När man påtalade att han satt felvänd på åsneryggen, svarade han: Jag sitter rätt. Det är åsnan som går åt fel håll!
Jag har tidigare använt mig av berättelser om denne man, som är ett uttryck för turkisk folklig humor.
Dessa historier fungerar nämligen utmärkt som isbrytare. Nu har jag på resan till Kappadokien köpt en bok med Hodja-historier. Den kommer säkert att ge ytterligare tillskott till min samling av isbrytare.

FARVÄL TILL EN VÄN

Under många år har jag varit adopterad av grannens katt - en svart och lurvig kattherre med namnet Trassel. När jag säger adopterad, så menar jag det verkligen. Han har givit mig mycket kärlek och glädje.Han har kommit dagligen för att titta till mig och se efter hur jag mår. Så i går kom Trassels matte Carina på besök med honom. Han ville säga adjö. Nästa dag skulle han åka iväg till djursjukhuset och få en spruta, så han somnade in. En stor tumör på hans ena lunga lämnade ingen återvändo. Adjö Trassel! Det kommer verkligen att bli tomt efter dig!

OVÄNTAD SYN

I dag såg jag något som jag aldrig förr har sett i mitt drygt sjuttioåriga liv. Jag satt och tittade ut genom fönstret i mitt bibliotek då jag plötsligt fick syn på något i syrenbusken. Det var en liten fågel som jag aldrig sett förut. Den satt stilla så pass länge att jag hann registrera dess utseende. Därefter hämtade jag den fågelbok, som jag en gång fått i present av min vän Per - ornitologen. Efter en stunds bläddrande fann jag den. Det visade sig att det var en fågel som kallas svarthätta. Nog för att vi har många olika sorters fåglar i Rydebäck, men den här var en fullkomlig nyhet åtminstone för mig.

MINNESUTFLYKT I BETFÄLTET

Jag körde förbi en betupptagare här om dagen - en väldig maskin som tog upp sockerbetor på löpande band. Då började jag plötsligt minnas hur det gick till i betfältet när jag var liten. Då togs betorna upp manuellt och det var ett tungt och slitsamt jobb - både att gräva upp betorna för hand och att hugga av blasten. Det var det min mor gjorde, när en fotograf från Sydsvenskan passerade förbi. Bilden blev en succé och publicerades i ett flertal tidningar och i bildtidningen Se blev hon t. o. m. utnämnd till Miss Beta. Vilken okunnighet! den som låg och slet i betorna kände sig verkligen inte som en skönhetdrottning. På tisdag när det är berättarkafé i Landskrona tänker jag berätta om mina minnen från betfältet. Det är viktigt att komma ihåg hur det var.

HÄSTKASTANJERNAS TID

Nu börjar hösten göra sig påmind på allvar och hästkastanjens frukter faller till marken. När jag var barn samlade och lekte vi med kastanjer. Minnet av det gav mig för några år sedan idén till en historia, som jag kallat "I hästkastanjens våld". Vad  händer när man placerar en magisk kastanj i en källare och den börjar växa? Ja det får man veta i min historia. Jag har precis bestämt mig för att berätta den historien som kalibreringsberättelse vid SM i berättarslam i Alingsås. Jag tror att det kan passa bra med årstiden.