Ibland är det härligt att vara berättare

Den 16 april satte jag mig i min bil och for till Båstad. Målet var Båstad gymnasieskola, där jag skulle berätta för en aula full med elever. Min uppgift var att ta dem med på en 5000-årig resa i den litterära sagans värld. Från Gilgamesh till Blixen kallar jag mitt program. Publiken accepterade mig villigt som ciceron och följde snält med till källaren på British Museum 1872, där resan börjar, och for sedan via Mesopotamien, Kreta, Egypten, Skåne för att till sist hamna i Bodö i Nordnorge där Karen Blixens fantastiska saga om skeppsgossen Simon utspelar sig. Den fantastiska publiken tackade med rikliga applåder efteråt, och jag njöt i fulla drag av att berätta för dem. Och så fick jag dessutom betalt. I bland är det härligt att vara berättare.

För mig är berättelsen viktig

Det var ett tag sedan sist, men tid att sitta i lugn och ro framför datorn och skriva i min blogg har varit en bristvara. Jag har dock hunnit att konsumera en smula kultur. Så här i påsktider är det dags för konstrundan och under några dagar blev det tittat på massor av bilder. En hel del vackert! Det som dock slog mig var hur tomma de flesta bilderna var på berättelser. För min del har jag mest behållning av konst som berättar något. I hela den stora samlingsutställningen på Landskrona Konsthall med flera hundra verk, var de det bara en hand full bilder, som hade något att berätta. Stort intryck gjorde bara två, en bild av Håkan Nyberg, av en traktor och en gammal utsliten man som reparerade ett stängsel. Och så var det förstås Ulf Ekelund som hör till mina favoriter. Han ställde ut en bild, som visade hotet mot Helsingborgs fina gamla Ångfärjestation. När jag lite senare beökte Ulf i hans ateljé, berättade han att den i dag så aktuella bilden om rivningshotet var 30 år gammal.

Jag har också haft den stora förmånen att gå på genrepet av Cirkus Cirkörs nya föreställning Wear i like crone, en helt suverän föreställning, med otroliga artister och vad de berättade. Hela tiden!

Det är snart bara en knapp månad kvar innan stafettväskan reser norrut och jag går och funderar på vad jag skall ladda den med, för tom kan den ju inte komma till Skellefteå. Först tänkte jag på en författare som ligger mig varmt om hjärtat och som har anknytning till Landskrona, nämligen Selma Lagerlöf. Jag känner mig ju som en annan Nils Holgersson, när jag ska fara i väg mot norr, visserligen inte på gåsryggen, men med SAS. Men så kom jag att tänka på en annan favorit, nämligen vår skånska sagosamlerska Eva Wigström. Henne skall jag naturligtvis ta med mig. Hon är värd att lyftas fram. Hon är värd all den uppmärksamhet hon förtjänar, och genom Berättarstafetten kan jag bidra till detta. Så får det bli. Jag packar ner en av hennes insamlade sagor i väskan och berättar den vid starten på berättarfestivalen där upp i norr.

Efter två fantastiska kvällar då jag varit med och firat Världsberättardagen, känner jag mig ganska upprymd. Först var det då den 17 mars på medborgarhuset i Eslöv med en stor och entusiastisk publik, som det gick att få riktigt fin kontakt med och som stimulerade till ett mycket bättre berättande. I Eslöv hade de förresten fått in förhandsartiklar i två tidningar och använt en bild av mig som dragplåster. Sedan var det det taditionella firandet på Sagohuset i Lund den 21 mars, då vi samlats mest berättare och bjöd upp till ett sagolikt bra berättande, där ena historien gav den andra.
Jag får ofta frågan varför jag berättar, och efter två sådana kvällar är svaret självklart. Både att lyssna till bra berättande och att själv berätta för en bra publik ger verkligen en kick. Den fantastiska trekanten mellan lyssnare, berättare och historia är en rent magisk upplevelse, när det fungerar. Det gör det för visso inte alltid men upplevelsen av de stunder då det gör det får åtminstone mig att längta till nästa berättartillfälle.

För några veckor sedan var jag i Härnösand. Berättarnätet Sverige hade förlagt sitt årsmöte där i samband med att Berättarnät Mitt hade sin årliga Berättarfest. Berättarfesten var ett helt fantastiskt arrangemang med mycket bra berättande och duktiga berättare ditresta från landets alla hörn. Några som däremot lyste med sin frånvaro var pressen. Ingen journalist hade hörsammat möjligheten att skriva om arrangemanget.

Jag tycker att detta är ett problem. Vi som är utövare av världens äldsta kulturyttring, det muntliga berättandet blir ofta styvmoderligt hanterade i pressen.

Jag vet inte om detta beror på okunskap eller om vår kulturform inte riktigt platsar i kulturens finrum.

Nu ska vi emellertid försöka råda bot på den saken.

Den 20 april startar nämligen Berättarnätet Sveriges Berättarstafett. En stafett i form av en väska kommer då att börja skickas mellan Sveriges berättarföreningar.

På varje plats dit den kommer kommer det att ordnas festliga berättararrangemang och det är meningen att massmedia ska skriva om dessa.

Jag har fått den stora äran att tillsammans med Berättarnätet Sveriges ordförande, Love Ersare, starta upp stafetten på Berättarfestivalen i Skellefteå. Sedan kommer den att färdas söderut genom vårt avlånga land och framåt höstkanten åter nå Skåne, dår den ju utgått ifrån.

Föhoppningsvis ska den då ha spridit mycket kunskap om vad muntligt berättande är och står för.

Innan den ekonomiska krisen satte in hade jag en hel del uppdrag att berätta i skolor, men det sista året har det varit glest med det. Därför var det extra glädjande när Ramlösa Friskola anlitade mig att berätta medeltidshistorier. Det var länge sedan jag gjorde mitt program, som jag kallar "Med rötter i medeltiden". Alla historier jag framför har nämligen medeltida ursprung. Jag fick därför jobba en del för att känna att allt satt på plats. Det var högtidligt att vakna i går morse och ta på medeltidskostymen och åka iväg. Jag gjorde två föreställningar för fantastiskt fina ungar. De blev lite konfunderade när jag började med att sjunga "Herr Peders sjöresa, men fastnade strax på kroken och lät sig ryckas med. Jag tror inte det finns någon tacksammare publik att berätta för än mellanstadiebarn. De får mig att trivas och känna en frihet som berättare. Hoppas verkligen att jag kommer att få flera så positiva upplevelser.

Jag startar nu en blogg. Jag har kallat den Berättartankar, efterson det muntliga berättandet fyller en väsentlig del av mitt liv. Jag kommer här att lägga fram tankar som i huvudsak handlar just om berättande.