BERÄTTANDETS MAGI

När man läser handböcker i berättarkonst, trycks det ofta på berättarmiljöns betydelse. Det är viktigt sägs det att man skapar de rätta förutsättningarna. Mysigt, ombonat gärna gärna tända ljus eller en öppen eld ska det vara för att skapa förutsättningar för berättandets magi. Jag har emellertid många gånger upplevt att magin kan uppstå på helt berättarfientliga ställen, t.ex. i ett sunket, övermöblerat klassrum på en invandrar skola i Malmö, eller som här på bilden i under en trappa i en galleria i Lund.

Det är inte lokalen som gör att berättandet blir magiskt. Det är skapandet av berättelsen i samspel med publiken.

FYRAR

I över 40 år jobbade jag som lärare och efterhand kom jag fram till att berättandet var ett förträffligt pedagogiskt hjälpmedel.

Det stimmulerade eleverna på många sätt. Tränade dem i en rad färdigheter. Gjorde undervisningen roligare för dem och gav dem redskap att hänga upp sina kunskaper på. Jag blev trots pedagogiska experters förakt en berättande lärare. Ja, jag prövade mig fram för att finna olika användningar för berättandet i min undervisning. Och jag vet att det hade effekt för jag möter då och då gamla elever som vittnar om att de burit med sig det jag berättat på lektionerna genom livet.

Just nu sitter jag och läser en bok av Ulf Ärnström, som handlar om berättande i undervisningen. Berättelser fungerar, skriver han, som fyrar, som hjälper eleverna att orientera sig på kunskapens ocean.

Vackert formulerat!

LITA ALDRIG PÅ PRESSEN

I lördags den 12 februari översvämmades centrala Lund av berättare från hela landet. Vi berättade över allt - på gatan, i butiker och varuhus, på bibliotek, turistbyrå och studieförbund. Många lundabor fick sig en eller flera goda historier till livs. Eftersom vi var 28 berättare som berättade på massor av olika ställen, så nådde vi många människor med vår konst. Detta tyckte dock inte Sydsvenskans reporter som i sin artikel hävdade att arrangemanget gick lundaborna förbi.

Hans inställning lär ha med en gammal konfikt mellan hans tidning och Kultur Lund att göra. Själv berättade jag på tre olika ställen och hade hyfsat med publik på alla tre. En publik som dessutom verkade nöjd.

Slutsats: Man kan inte alltid lita på tidningarna.

ETT MINNE FRÅN MIN GRÖNA UNGDOM

På berättarkaféet i Landskrona i tisdags berättade jag "Frasses bar"som bygger på minnen från min gröna ungdom. Jag gick in på nätet och hittade en bild av huset där Malmös mest populära knutteställe låg. Bilden ger tyvärr inte den rätta stämningen. Utanför på gatan stod en rad motorcyklar. Det skulle vara engelska maskiner, Triumph och BSA med mycket krom. Ut från de öppna fönstren trängde dofter av grillad korv och cigarettrök, och i bland stod dörren, som var belägen i själva hörnet på huset öppen, och då kunde man se in i det allra heligaste, där jukeboxen stod och spydde ut tonerna av rock an' roll. Knuttarna gillade inte oss skolgrabbar, så vi var tvungen att smyga förbi. Fick de syn på oss så blev vi jagade. Gud ske lov sprang vi fortare än de.

Kul att hitta en bild av huset. Det ser inte lika dant ut i dag, men med berättandets hjälp håller jag det levande.

ATT KONSTRUERA BERÄTTELSER

Mannen på bilden heter William Labov. Han är språkvetare. På 1950-talet gick han omkring i Harlem och intervjuade unga män. Han ställde dem frågan: Have you ever been in danger of beeing killed? De historier han då fick höra analyserade han och fann att de följde samma mönster.

Det gav upphov till Labovs modell om hur muntliga berättelser är upp-byggda. Senare har han också funderat äver hur berättelser kommer till.

Pre-construction är den term han använder för detta. Han tänker sig att man då man konstruerar en historia väljer ut en händelse som är värd att berätta och sedan går man bakåt i tiden och skapar en kedja av händelser som hänger samman med den händelse man valt att berätta om.

Undrar hur jag själv gör? Bör kanske börja fundera över det!

SANKT ELMSELD I RIGGEN

I Båstad kyrka finns det bevarade kalkmålningar från medeltiden. På en av dem kan man se en man, som ligger naken på marken allt medan man försöker veva ut hans inälvor ur kroppen. Det är en förfärlig bild och man undrar vad den har på kyrkväggen i Båstad att göra. Men det finns en förklaring. Mannen som på detta otäcka sätt lider martyrdöden är ingen annan än Sankt Erasmus, eller Elmo som han också kallas. Han är en av de 14 hjälparna och alla sjöfarares skyddshelgon och är alltså på sin plats i Båstad, som ju är en gammal sjöfartsort. Om man bad till Sankt Elmo kunde man få hjälp mot stormar och hårt väder. Om helgonet gav sitt beskydd kunde man se s.k. sanktelmseldar i riggen. När man såg detta elektiska fenomen kunde man vara helt trygg.
Denna kanske udda kunskap inhämtade jag då jag letade efter medeltiden på Bjärrehalvön. Tänk vad man lär sig mycket av att berätta!

UNDER S:T KRISTOFFERS BESKYDD

Så har jag tre dagar i rad stigit upp i ottan, skrudat mig i medeltida kläder och i mörker och snöslask kört bil till Bjärrehalvön. Trafiken på morgnarna på E 6:an har varit häftig. Stora åbäken till långtradare tränger sig fram och stänker ner framrutan så att man knappast kan se vart vägen går. Då är det tur att man färdas under Sankt Kristoffers, alla vägfarares skyddshelgons, beskydd. Han har sett till att jag kommit helskinnad fram för att kunna berätta medeltida historier för barnen i Båstad, Östra Karup och Grevie. Narurligtvis har jag haft legenden om honom med på repertoaren.