ÅRETS SOMMERFORTAELLIG I DANMARK

I går åkte Solweij Persson och jag till Tisvilde på norra Själland för att berätta. Berättandet sker där som vanigt i ett cirkustält under Kildemarknaden. Vi var fem danskar och två svenskar som berättade non stop mellan 12.15 och 17.00. Vi hade för det mesta mycket publik. Fullt av barn och vuxna i tältet. Naturligtvis berättade jag på mitt modersmål. Skilnaderna mellan danska och svenska är inte större än att vi med lite god vilja förstår varandra.

Det var en trevlig dag, och vi kände oss ganska nöjda Solweij och jag när vi vände kosan hemåt.

SKRÄCK FRÅN FEM VÄRLDSDELAR

I gamla stan i Stockholm berättade jag en historia av den kinesiske 1600-talsförfattare Pu song ling.

Den heter Flickan med det målade skinnet och är en riktig rysare. Historien togs väl emot av publiken. Den liksom andra skräckhistorier handlar om hur godtrogna människor hamnar i ondskans klor. När jag funderat på detta faktum ett slag beslöt jag mig för att sätta samman fem skräckhistorier från olika håll i världen till en liten föreställning, som ska heta Skräck från fem världsdelar. En av historierna är från Grönland och handlar om häxan Nalikateq, som

lockar folk att skratt och då sliter ut deras lungor. Kan ni gissa vad hon ska med lungorna till? Jo dem tänker hon äta upp.

Bilden är från Ljungbyfestivalen för några år sedan, då en skådespelerska från Grönland, som med mink och pinnar vanställde sitt ansikte, för att bli till just Nalikateq.

BERÄTTARNAS TORG

"Alla berättare har varit strålande, var en och med sina personliga tilltal och historier. Bra röster, härliga berättelser och inspirerande framträdanden. Vi tycker att det varit det bästa året hittills beträffande kvalitén på föreställningarna. De reaktioner vi fått från våra lyssnare har varit mycket positiva."

Så här sammanfattar Pelle Olsson, som är en av arrangörerna till Berättarnas torg i Gamla stan i Stockholm, årets arrangemang.

Jag känner mig både glad och stolt över att ha medverkat till årets resultat. Så är det också en fantastisk plats och en jättefin publik.

TILLBAKA TILL HÖKÖPINGE

I går träffade jag tre av mina gamla kompisar från uppväxttiden i Hököpinge, Kalle, Bertil och Lasse. Det var nästan 50 år sen sist. Bertil som har en van skjutsade runt oss, och naturligtvis gick trippen till Hököpinge, där vi tillsammans gick runt och mindes.

Det kändes lite konstigt att träffa dem som är huvudpersoner i många av nina historier. Jag kunde också konstatera att deras minne var sämre än mitt. Kanske är det just att jag gjort historier av mina minnen, som gör att jag kommer ihåg så mycket mer.

VÅRENS FÖRSTA LÄRKA

I dag har jag hört lärkan för första gången i år. Det känns lite som ett egendomligt sammanträffande, eftersom jag just suttit och jobbat med mitt berättarprogram om grekiska sagor. Jag kallar det Labyrintsagor eftersom det i huvudsak handlar om historier kring Knossos och kung Minos. I dag hittade jag följande historia om lärkans tillblivelse: Nisus, kungen i Megara, var en lyckosam person. Hans tur satt i en vit hårlock, som han hade i sitt annars svarta hårsvall. Kung Minos angrep och belägrade Megara, men förgäves. Han kunde inte göra något åt kung Nisos tur. Kung Nisos hade en dotter, som hette Scylla. När hon fick syn på kung Minos utanför murarna, blev hon upp över öronen förälskad i honom. För att ställa sig in hos sin älskade, smög hon sig in till fadern och klippte av hans vita hårlock medan han sov. Nu föll staden Megara direkt i fiendens händer, men kung Minos brydde sig inte om Scylla. I sin förtvivlan kastade hon sig ut för muren. Men hon slog inte ihjäl sig eftersom gudarna förvandlade henne till en lärka. I samma stund förvadlade de Nisos till en hök, som förargad jagar sin svekfulla dotter.

En grekisk variant på bibelns Simson och Delila. Säg sen inte att man inte lär sig något när man sysslar med berättande!

BERÄTTANDETS MAGI

När man läser handböcker i berättarkonst, trycks det ofta på berättarmiljöns betydelse. Det är viktigt sägs det att man skapar de rätta förutsättningarna. Mysigt, ombonat gärna gärna tända ljus eller en öppen eld ska det vara för att skapa förutsättningar för berättandets magi. Jag har emellertid många gånger upplevt att magin kan uppstå på helt berättarfientliga ställen, t.ex. i ett sunket, övermöblerat klassrum på en invandrar skola i Malmö, eller som här på bilden i under en trappa i en galleria i Lund.

Det är inte lokalen som gör att berättandet blir magiskt. Det är skapandet av berättelsen i samspel med publiken.

FYRAR

I över 40 år jobbade jag som lärare och efterhand kom jag fram till att berättandet var ett förträffligt pedagogiskt hjälpmedel.

Det stimmulerade eleverna på många sätt. Tränade dem i en rad färdigheter. Gjorde undervisningen roligare för dem och gav dem redskap att hänga upp sina kunskaper på. Jag blev trots pedagogiska experters förakt en berättande lärare. Ja, jag prövade mig fram för att finna olika användningar för berättandet i min undervisning. Och jag vet att det hade effekt för jag möter då och då gamla elever som vittnar om att de burit med sig det jag berättat på lektionerna genom livet.

Just nu sitter jag och läser en bok av Ulf Ärnström, som handlar om berättande i undervisningen. Berättelser fungerar, skriver han, som fyrar, som hjälper eleverna att orientera sig på kunskapens ocean.

Vackert formulerat!