ALMANACKA FÖR 2013

 Hinduiskt tempel i Dehli

 

Sedan vi bytte el-bolag får vi inte längre någon väggalmanacka som present. Det har därför fallit på min lott att införskaffa en dylik. På min mail fick jag ett erbjudande om att för en billig penning få upptryckt en kalender med egna foton. Jag plockade då ut ett antal bilder från vår indienresa och skickade med beställningen. Det färdiga resultatet kom med posten i går. Jag blev mycket nöjd. Bilden ovan av Lakshmitemplet i Dehli hittar man t.ex. på februari. Lakshmi är gudinnan som ger rikedom och välstånd. Symboliskt nog har det redan börjat komma in berättarjobb just denna månad. Det är bara att hoppas att 2013 blir ett gott berättarår.

DEN VISE MANNEN I HAMN

Sistlidna vecka har jag jobbat intensivt med min föreställning DEN FJÄRDE VISE MANNEN. Det har varit svårt att få de olika bitarna att passa in i varandra och att hitta själva rytmen i föreställningen. Jag kände mig därför långt ifrån färdig när jag i kväll stod inför min publik. Men med en gång när jag började och fick kontakt med publiken så lossnade det och bitarna föll på plats. Det bevisar åter att berättandet bara blir till i samklang med lyssnarna. Man kan jobba och repa hur mycket man vill, men utan publik blir det ingenting. Ska bli intressant att se om resultatet blir det samma nästa gång.

SAGOR FÖR VUXNA

När jag är ute i skolorna och berättar folksagor för mellanstadieelever brukar jag hävda att denna form av litteratur egentligen inte är till för dem utan för vuxna. Förr i tiden berättades nämligen sagorna just för vuxna. Barn fick höra på om de satt tysta och snälla i ett hörn och inte gjorde så mycket väsen av sig. I gårkväll fick jag bekräftat att det är så. Då berättade jag nämligen nordiska sagor och myter för en grupp 60+are, och fann att de historier jag valt ut verkligen var litteratur för dem. Det var härligt att känna sig så uppskattad.

KURA SKYMNING

Eero Salmalainen

 

Vid årets kura skymning på Landskrona bibliotek kommer man att läsa ur Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen. Den handlar om en ung man som slits mellan två nationaliteter finsk och svensk. Efter det kommer jag att berätta bl.a. början på den finska folksagan om Antti Grenklyka.
Den ingår i Eero Salmelainens Finska folksagor. Eero Salmelainen hette egentligen Erik Rudbäck och han levde i en tid då Finland hade lämnat Sverige och blivit ett ryskt Storfurstendöme. Före övergången hade svenskan varit de intelektuellas språk, men eftersom man inte ville bli förryskade började man nu intressera sig för det finska språket. Erik Rudbäck byter således namn och börjar samla in finska folksagor. En lösning på problemet när man slits mellan två natonaliteter.

KUNG LINDORM

Jag har fått i uppdrag att vid årets Kura skymning på Landskrona bibliotek berätta på temat Nordisk  saga och myt. Har letat länge efter en dansk berättelse som inte är H C Andersen och har nu äntligen funnit den. Det är en folksaga som heter Kung Lindorm. Den förekommer i östra medelhavsområdet och har spridning ända ner till Sudan, men märkligt nog inte i västra och norra Europa. med ett undantag - Danmark. Det finns sju uppteckningar av sagan i Danmark och tre i Skåne. Märkligt! Hur har den hamnat här?

NÄR BERÄTTELSEN BLIR VERKLIGHET

I går var jag hos en pensionärsförening i Örkelljunga och gjorde en föreställning betitlad Fiske i minnets vatten. Där berättade jag bl.a. hur jag som ung dixie blev jagad av skinnknuttarna på Frasses bar på Skolgatan i Malmö. Efteråt var det kaffedrickning och mitt emot mig satt en man. Han spände ögonen i mig och sa: - Jag var en av knuttarna på Frasses bar, men du behöver inte va orolig. Du skildrade det så man kommer ihåg precis som det var. Tack för det!

MINNET SITTER KVAR

När jag gick i realskolan drygt 55 år sedan hade jag en mycket originell svensklärare. Han hade oss att lära valda delar av den svenska nationalpoesin utantill. När vi frågade vad det skulle vara bra för, svarade han att han och någon av oss i en framtid skulle kunna hamna i samma tågkupé, och då skulle vi kunna läsa dikter tillsammans. Detta har aldrig hänt, men i går i Babel på tv2 uppträdde borlänge-bandet Mando Diao och sjög sin version av Gustav Frödings Strövtåg i hembygden. Den dikten hörde till den diktskatt som vi fick lära oss utantill, och jag kunde konstatera att än i dag efter så många år sitter texten som en smäck i mitt minne. Jag kunde upprepa vart enda ord när bandet sjöng. Tänk vad ett minne kan sitta i!