EVA WIGSTRÖM KOMMER TILLBAKA

Här i den djupa dalklyftan nedanför Klöva hallar på Söderåsen satt Eva Wigstöm en sommardag 1879. Hon befann sig på en av sina många insamlingsturnéer till fots i Skåne. Hon hade just besökt en fattig torpstuga där hon blivit bjuden på kaffe bryggt på råg och cikoria och diskuterat folklig läkekonst, sagor och sägner. Nu satt hon och skrev ner vad hon fått veta i en anteckningsbok. Materialet som hon samlade in använde hon sedan i sina böcker.
Torsdagen den 11 april kommer Eva Wigström tillbaka till Söderåsen. Då kommer nämligen jag att berätta om hennes liv och verk på Stenestads bibliotek,

SNÖOVÄDRET SOM KOM BORT

I går var det dags att fira världsberättardagen. Det var bestämt att detta skulle ske i Eslöv, men in i det sista tvekade jag om jag skulle våga åka dit. SMHI hade nämligen varnat för snöoväder, först på tisdagen och sedan på onsdagen. Av detta syntes dock intet mer än några stillsamt dalande flingor.
Metrologen är en luring, en riktig luring, sjöng Stefan Demert, och det är inte utan att han hade rätt. Tur var ju det för jag fick sällskap med Johanna till Eslövs folkhögskola, där vi hade en riktigt trevlig berättarkväll. Vi fick se exempel både på hur man ska berätta och hur man inte ska göra det, men av snöovädret såg vi som sagt intet.

ETT TACK TILL HASSE

När jag gick i realskolan och gymnasiet hade jag en kompis, som hette Hasse. Vi hade mycket trevligt ihop. Bland annat samlade vi fjärillar och andra insekter, något som var Hasses stora intresse.
Men framför allt hjälpte mig Hasse, som gick ett år över mig i skolan, med mina studier.
Hasse var betydligt mer begåvad jag, och hans hjälp hade stor betydelse för mig. Jag hade nog inte klarat av skolan så bra utan honom. Efter gymnasiet förlorade vi kontakt med varandra och sågs inte på många år. Inte förrän här om veckan när jag berättade i Trelleborg, då han dök upp för att lyssna på mig. Till min stora glädje kom han även till vårt berättarkafé i Landskrona. Det kändes roligt att få bjuda tillbaka för all den hjälp jag fått. Tack Hasse!

FAVORITGODIS

Lakritsrullar med en sockerpärla i mitten hörde till mitt favoritgodis när jag var barn. På somrarna satt vi grabbar under järnvägsbron hemma i byn och käkade antingen det eller guldnogat. Smakerna från dessa båda godissorter dyker upp i min mun när jag ägnar mig åt minnesfiske och de finns följaktligen med i en av de historier, som ingår i berättarprogrammet Fiske i minnets vatten. I morgon ska jag berätta dem för jämnåriga på SPF i Vejbystrand. Det är roligt att berätta om gamla minnen från 50-talet för just den publiken. Mina historier sätter nämligen igång även lyssnarnas minnen.

SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ

I fem år har jag suttit i Berättarnätet Sveriges styrelse och jobbat för att muntligt berättande ska bli erkänt som en egen konstart. Det är det nämligen och dessutom en av de äldsta konstarterna av alla.
Det är varken litteratur eller teater utan en konst med sin egen särart. Som berättare förmedlar du nämligen din berättelse på ett alldeles eget sätt. Du är länken mellan berättelsen och lyssnaren och spelar på lyssnarens fantasi och inlevelseförmåga så att magi uppstår. Den som någon gång upplevt magin förstår vad jag menar. Det gör emellertid inte Kulturrådet, som definitivt inte tycks förstå det muntliga berättandets egenart. När kommer de att förstå?

BERÄTTANDE RADARPAR

Enligt Nationalencyklopedin betyder radarpar ett par av spelare, som samspelar så bra att de verkar ha nästan telepatisk kontakt. Termen kommer egentligen från idrotten, men kan även användas i överförd bemärkelse. I går då Lasse Sjöberg och jag i var i Teckomatorp och berättade minnesfiskehistorier tillsammans, liksom varje gång vi kör den här typen av program, så slog det mig hur vältimade och samkörda vi är. Jag tror inte det är helt fel att använda termen radarpar om oss.

EN RECENSION

När jag avslutat min berättarföreställning på Trelleborgs bibliotek i går kväll, frågade jag en dam vad hon tyckte om min föreställning. - Du är bättre än en ljudbok, sa hon, och jag tänkte att åter en gång har berättandet visat sin överlägsenhet över moderna tekniska medier. Jag önskar för berättarkonstens skull att allt fler ville komma fram till denna insikt.