1Q84

 De två månarna som en av bokens huvudperesoner ser

Har med stigande spänning och nyfikenhet läst Murakamis 1Q84. När boken är nästan slut och spänningen på topp, så upptäcker jag att det jag läst bara är den första delen. Det finns två delar till. Jag antar att jag måste läsa även dessa för att få veta hur det går. Jag beställer därför omedelbart dessa från Adlibris internetbokhandel. Jag sitter för hårt fast på kroken för att kunna hoppa av.

JAG KÄNNER MIG SOM BURIDANS ÅSNA

I dag är det världsbokdagen och jag har blivit ombedd att tala om vilken som är den bästa bok jag vet.
Det är verkligen inte lätt. Det finns så många utmärkta, spännande och intressanta böcker. Man känner sig verkligen som en åsna mellan ett antal hötappar. Ska jag ta en som jag läst nyligen eller ska jag gå tillbaka i tiden. De första vuxenböcker jag köpte var Vägen till Klockrike av Harry Martinsson och Eric Linklaters Männen från Ness. De var bra då. Undra om de står sig? Just nu läser jag Murakamis 1Q48. Den är också bra. Det är sannerligen inte lätt, men en bra bok ska vara en sådan som man inte vill släppa ifrån sig, så länge man läser den.

VÄLFÖRTJÄNT VILA

Efter en mycket intensiv berättarvecka - Skånemästerskap i berättarslam i Lund i söndags, Berättarkafé i Landskrona i tisdags och berättarföreställning om Eva Wigström i Stenestad i torsdags, så ska det bli skönt att vila och koppla av från berätteriet ett tag. Berättande är visserligen bland det roligaste som finns, men i bland kan det bli lite för mycket av det goda.

FEL I TIDNINGEN

Jag fick ett tidningsklipp i går, av en person som vet att jag är intresserad av Eva Wigström. Det handlade om en berättarföreställning om henne som ska äga rum på Stenestads bibliotek den 11 april.
Enligt tidningsnotisen kommer en Linnea Hansson att berätta om Eva Wigström. Jag tänkte först att det är ju roligt att även andra berättar om henne, tills det gick upp för mig att det handlade om min egen föreställning. Men jag är varken hen eller transperson. Jag är fortfarande berättaren Sven Hansson

STENESTAD 1879

Med anledning av att jag ska till Stenestad och berätta om Eva Wigström, så gjorde jag lite efterforskningar om korrelationen Stenestad - Wigström och fann till min stora glädje att hon under sina vandringar på Söderåsen sommaren 1879 hade hyrt in sig i en gård i Stenestad. Om detta kan man läsa i hennes bok Vandingar i Skåne och Blekinge. Om stenestadsborna skriver hon att hon aldrig träffat frusnare människor än de skånska skogsborna. "Min värdinna skalv af köld varje morgon, då hon såg mig kläda mig i kallt rum:" Det är dock min förhoppning att min berättelse om Eva Wigström skall tina upp stenestadsborna en smula.

EVA WIGSTRÖM KOMMER TILLBAKA

Här i den djupa dalklyftan nedanför Klöva hallar på Söderåsen satt Eva Wigstöm en sommardag 1879. Hon befann sig på en av sina många insamlingsturnéer till fots i Skåne. Hon hade just besökt en fattig torpstuga där hon blivit bjuden på kaffe bryggt på råg och cikoria och diskuterat folklig läkekonst, sagor och sägner. Nu satt hon och skrev ner vad hon fått veta i en anteckningsbok. Materialet som hon samlade in använde hon sedan i sina böcker.
Torsdagen den 11 april kommer Eva Wigström tillbaka till Söderåsen. Då kommer nämligen jag att berätta om hennes liv och verk på Stenestads bibliotek,

SNÖOVÄDRET SOM KOM BORT

I går var det dags att fira världsberättardagen. Det var bestämt att detta skulle ske i Eslöv, men in i det sista tvekade jag om jag skulle våga åka dit. SMHI hade nämligen varnat för snöoväder, först på tisdagen och sedan på onsdagen. Av detta syntes dock intet mer än några stillsamt dalande flingor.
Metrologen är en luring, en riktig luring, sjöng Stefan Demert, och det är inte utan att han hade rätt. Tur var ju det för jag fick sällskap med Johanna till Eslövs folkhögskola, där vi hade en riktigt trevlig berättarkväll. Vi fick se exempel både på hur man ska berätta och hur man inte ska göra det, men av snöovädret såg vi som sagt intet.