EN KONST BLAND KONSTERNA

NEC FASCEC NEC OPES SOLA ARTIS SCEPTRA PERENNANT - Varken makt eller rikedom, endast konstens välde består. Inskriptionen fanns en gång att läsa på Tycho Brahes observatorium Stjärneborg. Här om dagen var jag på Ven och berättade på Sophis skördedag på Tycho Brahe muséet. Det var en dag då konsten verkligen lyftes fram, både astronomi, trädgårdskonst och musik, men också det muntliga berättandet. För en gångs skull var berättarkonsten där den hör hemma - bland konsterna. Berättande är nämligen en egen konstart. Önskar att folk ville förstå det.

 

ACK VÄRMELAND DU SKÖNA

 Solnedgång över Fryken

Någon har sagt att Värmland inte är ett landskap utan ett sinnestillstånd. Efter att några dagar haft förmånen att vistas i Värmland är jag beredd att hålla med. Som vanligt stod fantastiska Västanå teater på programmet. Årets föreställning är Nils Holgersson - en i mitt tycke ganska tråkig skolbok, som teatern lyckats att göra en spännande moralitet av och dessutom en njutning för både öra och öga
På programmet stod också ett besök på Sandgrund i Karlstad, där Lars Lerin numera ställer ut sina bilder - även dessa en njutning för ögat. Ja det är verkligen något särskilt med Värmland - som åstadkommit så många berättare och konstnärer.

ATT PLOCKA IHOP EN RENÄSSANSKOSTYM

På Sophie Brahes skördedag på Ven den 7 september ska sagoberättaren naturligtvis vara klädd i tidstypiska kläder. I en av mina dräkthistoriska böcker "Everyday kostym in Britain" hittar jag bilder på hur enklare folk var klädda på 1500-talet. Genom att plöja mina och hustruns gardrober fixar sig detta. På huvudet en barett i svart filt, som hustrun inte längre använder. På överkroppen en skjorta i grovt linne, som jag egentligen sytt till min medeltidskostym. Ovan på den en sammetsväst som jag egentligen tänkt som scenkostym, men aldrig använder annars. På benen ett par svarta långstrumpor från min hustrus samling och slutligen ett par svarta knäbyxor med snörningar vid knäna, som egentligen är tänkta för sommarbruk och bara ben. Voilà kostymen är klar!

SÅ HÄR LÅTER JAG?

På Sagobygdens hemsida http://www.sagobygden.se/de/berattarskatten kan man numera lyssna till en saga som jag berättar. Den heter Kungen och loppan. Den spelades in för några år sedan, då vi hade maratonberättande på Berättarfestivalen och det är alltså så här jag låter - åtminstone mitt i natten och ensam med en mikrofon. Tillsammans med publik låter det naturligtvis helt annorlunda. Som berättare påverkas man nämligen av sin publik. Det får berättelsen att leva på ett helt annat sätt. Vill ni höra hur jag verkligen låter så beställ berättarprogrammet "I sagans underbara värld", där den här sagan ingår.

IBLAND BEHÖVER DET RENSAS

Jag köpte en gulbollkrysantem, som hart blommat som en hel liten sol på min trappa. Att betrakta den har gjort mig glad. Men så i går upptäckte jag att ett flertal blommor hade gjort sitt och börjat vissna.
Solen hade fått bruna fläckar, men när jag tittade under ytan så upptäckte jag fullt av nya små knoppar som var på gång. Nu har jag med hjälp av en sax klippt bort allt det bruna och väntar att blomman ska återuppstå i sin forna prakt. När jag stod där och klippte bort det som var visset, så tänkte jag att det med berättelser är precis som med blommor. De kan också behöva rensas för att återfå sin fulla glans.

SAGOR FÖR VEN

Förra året berättade jag Eva Wigströmsagor på Ven, men i år tänker jag komma på något nytt. Naturligtvis bör det vara folksagetema i år med, gärna med anknytning till Ven. Ön var förr i tiden känd för sina kungliga harjakter och det ger mig idén att berätta en gammal skånsk skämtsaga om kungens harar. Den som ska få gifta sig med prinsessa måste under tre dagar vakta kungens 300 harar utan att en enda kommer bort. Naturligtvis lyckas den yngste brodern, medan hans två äldre bröder misslyckas skändligen. Det är alltså precis som det ska vara i en riktig saga.

TREVLIGA GÄSTER

I år har det varit väder att njuta av sin trädgård. För en dryg månad sedan när vi satt ute och åt vår frukost hörde vi för första gången ett ljud som vi inte kände igen. Det lät som ett mynt som roterade på en marmorskiva. Efter ett tag lyckades vi lokalisera ljudet till forsythiabusken. Det tycktes komma från en liten fågel. När vi hört ljudet ett flertal gånger började vi försöka identifiera fågeln. Det visade sig vara en grönsångare. Nu mera vet vi att det bor ett par av denna art i vår trädgård, och vi lyssnar med glädje till deras sång. I morse satt den helt orädd på en gren några meter ifrån mig och sjöng. Det är mycket trevliga gäster och jag kanske gör en berättelse om dem när andan faller på.