DAGS FÖR MEDELTIDSKOSTYMEN

Nu tycks det äntligen rulla i gång, skapande skola-projektet med Canterbury tales, som tema. Den 10 mars berättar jag tillsammans med Birgitta Liljeqvist på medeltidsavdelningen på Landskrona muséum. Jag har därför i dag letat fram alla de attiraljer, som förvandlar mig till medeltidsmänniska. Nu är det bara historierna som måste sitta som en smäck, och så måste jag åka ner en gång till muséet och känna in miljön. Det ligger som ni förstår en hel del jobb framöver innan det kan bli något berättande.

PÅ JAKT EFTER EN REPETOAR

När jag började berätta mera regelbundet ökade behovet av en repertoar. Jag sökte mig då bland annat till den antika grekiska sagovärlden. Jag har alltid letat efter det lite mera ovanliga och fann då den vackra och tragiska historien om den lille satyren Marsyas, som hittade gudinnan Atenas bortkastade flöjt och började spela. Han sa sig vara en bättre spelman än självaste Apollon och blev för sitt övermod utmanad i en spelmanstävling och förlorade. Som straff blev han levande flådd och guden hängde upp hans hud i ett träd, som varning för alla dem som ansåg sig bättre än gudarna. Jantelagen gällde tydligen redan under antiken.

DET FÖRLORADE PARADISET

Det är nu två år sedan min mor dog. På berättarkaféet på tisdag tänker jag berätta de del av hennes historia. Den bygger på de berättelser om hennes barndom, som hon själv berättade för mig när jag var liten. Hon växte upp på en gård på Söderslätt, som min morfar och mormor tvingades lämna under depressionen i början på 1930-talet. Min mor var 10 år när det hände och hon upplevde det som att köras ut ur paradiset. På bilden ser man min mor (flickan med dockan) och hennes syskon. Att berätta historien är att förmedla ett stycke svensk historia och leder till tankar att det absolut inte var bättre förr i tiden.

FLAGGAN I TOPP

På tisdag 11/2 börjar vi i Berättarklubben vårt femtonde år. När berättarverksamheten startade i Landskrona 1999 anade vi som var inblandade i den inte att vi fortfarande efter 15 år skulle hålla på med att berätta historier. Det som vi trodde var en tillfällig fluga visade sig vara en seglivad företeelse, populär både hos publik och berättande gäster. Det är med glädje som Berättarklubben bjuder in till en ny säsong. Flaggan i topp för 15-årsjubilaren.

SKENBART ENKELT

Det var på ett skolteateruppspel i Landskrona för en hel del år sedan. Ett av programpunkterna uteblev och Anders Granström blev ombedd att ersätta. Det gjorde han både genialt och enkelt. Han ställde en fotogenlykta mitt på golvet och samlade ett gäng stökiga sjätteklassare i en ring runt om. När han tänt lyktan och ljuset i lokalen dämpats, satte han igång att berätta sagor från olika håll i världen. Ungarna var helt hänförda och satt och lyssnade med gapande munnar. De var totalt inne i berättelsernas värld. Jag var precis lika tagen som de och förstod att jag fick uppleva berättandets kraft och magi. Det fick mig att definitivt fatta ett livsavgörande beslut. Jag skulle bli berättare.

FELANDE LÄNKEN

När jag började i realskolan fick jag för första gången höra talas om Darwins teorier om människans ursprung. Det var vår lärare i historia, Hugo Carlsson, som invigde oss i darwinismens mysterier. För oss som både i folkskolan och i söndagsskolan fått oss till livs att Gud skapat människan till sin avbild var tanken att människan skulle vara ett djur som andra både spännande och motsägelsefull. Men vår lärare var ju en auktoritet och det lät ju övertygande när han berättade om människans stamträd. Det fanns i kedjan någon som kallades felande länken, som var stamfar både till apor och människor. Den individen var spännande att fantisera kring och vi spekulerade i hur denne sett ut. Svaret hittade jag i Djurens värld, ett biologiskt verk i tolv band som fanns i mitt hem. Där fanns en bit in i tolfte bandet en teckning av schimpanser av vilka en var skrattretande lik vår lärare. Hade man satt på denna apa fluga och grå kostym hade det varit på pricken. Jag framförde nu teorin att magister Carlsson var den felande länken, men tyvärr kom mina teorier på skam. Annars hade jag kunnat bevisa att Darwin hade rätt.

EN BERÄTTELSE OM SUPERINFLATIONEN

Hugo Carlsson var min lärare i svenska och historia i realskolan och en utmärkt berättare. Han använde berättandet i sin undervisning, och än i dag 60 år senare kommer jag ihåg hans berättelser. Jag har använt dem själv i min lärargärning t.ex. den om superinflationen i Tyskland:
Strax efter första världskriget var det två bröder som ärvde en förmögenhet efter sin far. Den ene brodern fortsatte sitt arbete som vanligt och satte in arvet på banken. Den andre däremot sa upp sig från sitt jobb och började leva livets glada dagar för pengarna. Bland annat drack han upp dem. Så kom då superinflationen och när den pågått ett tag, så sålde den slösaktige brodern sina tomglas för ett större belopp än den skötsamme hade på banken.
Medge att berättelsen ger en klar och tydlig bild av superinflationens konsekvenser.