OVÄNTAD SYN

I dag såg jag något som jag aldrig förr har sett i mitt drygt sjuttioåriga liv. Jag satt och tittade ut genom fönstret i mitt bibliotek då jag plötsligt fick syn på något i syrenbusken. Det var en liten fågel som jag aldrig sett förut. Den satt stilla så pass länge att jag hann registrera dess utseende. Därefter hämtade jag den fågelbok, som jag en gång fått i present av min vän Per - ornitologen. Efter en stunds bläddrande fann jag den. Det visade sig att det var en fågel som kallas svarthätta. Nog för att vi har många olika sorters fåglar i Rydebäck, men den här var en fullkomlig nyhet åtminstone för mig.

MINNESUTFLYKT I BETFÄLTET

Jag körde förbi en betupptagare här om dagen - en väldig maskin som tog upp sockerbetor på löpande band. Då började jag plötsligt minnas hur det gick till i betfältet när jag var liten. Då togs betorna upp manuellt och det var ett tungt och slitsamt jobb - både att gräva upp betorna för hand och att hugga av blasten. Det var det min mor gjorde, när en fotograf från Sydsvenskan passerade förbi. Bilden blev en succé och publicerades i ett flertal tidningar och i bildtidningen Se blev hon t. o. m. utnämnd till Miss Beta. Vilken okunnighet! den som låg och slet i betorna kände sig verkligen inte som en skönhetdrottning. På tisdag när det är berättarkafé i Landskrona tänker jag berätta om mina minnen från betfältet. Det är viktigt att komma ihåg hur det var.

HÄSTKASTANJERNAS TID

Nu börjar hösten göra sig påmind på allvar och hästkastanjens frukter faller till marken. När jag var barn samlade och lekte vi med kastanjer. Minnet av det gav mig för några år sedan idén till en historia, som jag kallat "I hästkastanjens våld". Vad  händer när man placerar en magisk kastanj i en källare och den börjar växa? Ja det får man veta i min historia. Jag har precis bestämt mig för att berätta den historien som kalibreringsberättelse vid SM i berättarslam i Alingsås. Jag tror att det kan passa bra med årstiden.

HÖSTENS FÖRSTA BERÄTTARKAFÉ

Lasse i väntan på kaféet

Höstens första berättarkafé i Landskrona blev lite annorlunda. Då vår vanliga lokal är under ombyggnad fick vi hålla till uppe på scenen på Landskrona teater. Våra lyktor skapade en trolsk stämning i det dunkla rummet, där en talrik publik fick lyssna till ett antal fantastiska historier. Veckan innan var jag med och berättade i ett växthus i Eslöv. Spännande och nya miljöer kan verkligen sätta extra piff på berättandet.

GÖRA EN BERÄTTELSE TILL SIN EGEN

Jag har ett tag brottats med en skotsk historia om en pojke som lyckas fånga döden och stoppa honom i en nöt. Den har känts väldigt obekväm och jag har egentligen inte hittat något sätt att berätta den på.
Men så i natt kom jag på det. Jag ska lägga den i en miljö som jag känner till - min barndoms Eskilstorps ängar, och genast känns det hela riktigt hemtamt. Jag ska testa att berätta på det nya sättet i Eslöv på torsdag. Hoppas att det känns lika bra efteråt.

NÅEDE DE FAERGEN?

I min jakt på historier om Döden har jag fastnat för Johannes V Jensens Nåede de faergen? Den skrevs 1925 som trafiksäkerhetspropaganda, och handlar om ett ungt par som möter döden genom vårdslös framfart på motorcykel. Bilden är från Carl Th. Dreyers filmatisering från 1948. Det är en häftig historia med stegring och det ska bli spännande att försöka berätta den.

TÄNK ATT VI HÅLLIT PÅ I 15 ÅR

1999 startade Skånska teatern ett integrationsprojekt för att nya och gamla svenskar skulle komma samman. I projektet ingick bland annat berättarkaféer. Projektpengarna tog snart slut men berättarkaféerna fortsatte. Vi trodde då att det skulle bli en kortvarig grej, men aj vad vi bedrog oss.
Kaféerna drar fortfarande mycket folk och lockar till sig många gästberättare. Den 9 augusti firade vi 15-års jubileum, med mycket folk. 15 år har gått otroligt fort, men gud vad roligt vi har haft det.