UNDERVISNINGENS BETYDELE

I går fick jag Erik Anderssons omtalade översättning av Joyces Ulysses i present av min kära hustru.
På Bok och biblioteksmässan för ett par år sedan var Erik och hans översättning en av de stora attraktionerna och då passade jag på att söka upp honom. Erik är nämligen en av mina gamla svenskelever. Det var trevligt att träffa honom och prata en liten stund med honom och jag passade på att gratulera honom till framgången. - Du har del i det hela, sa han. För det var du gav som gav mig lust att skriva. Det stämmer nog, för som svensklärare tyckte jag att det var viktigt att utveckla elevernas kreativa skrivande. Erik är ett bra exempel på att undervisning i kreativitet har betydelse.

ATT DOKUMENTERA ETT BERÄTTANDE

Jag blir ofta tillfrågad om mina berättelser inte finns att läsa, och jag svarar då att det liksom inte är idén. De är tänkta att berättas muntligt och ingenting annat. Jag får då kommentaren att de inte kommer att finnas kvar, att de försvinner med mig och att de borde dokumenteras på något vis. Jag finner att man kanske har rätt, och jag blev därför mycket glad, när sonen, ljudteknikern, meddelade att han tänkte ge mig en inspelning av några av mina historier i julklapp. Vi spelade in i förra veckan - 40 minuters fiske i minnets vatten. Resultatet blev överraskande bra och jag ser fram mot den färdiga produkten. Känns bra att veta att fem av mina historier kommer att leva kvar i inspelad form.

UTTRYCK FÖR SORG

Google är en fantastisk sökmotor, där man kan hitta mycket spännande. Numera söker jag mest på bilder. Det ger många nya och oväntade sökvägar. Genom att bildgoogla på Gilgamesh har jag bl.a. funnit vägen till Ludmilla Zeman, som är en fantastisk illustratör. Hennes illustrerade utgåva av Gilgameshsagan i tre böcker ger många fantastiska bildupplevelser. Vad sägs t.ex. om bifogade illustration? Man ser Gilgamesh begråta sin döde vän Enkidu. Kan sorg skildras vackrare och mer innerligt? Man blir djupt gripen av att titta på bilden.

HEDER ÅT GEORGE SMITH

All heder åt den unge engelske assyriologen Georg Smith, som 1872 upptäckte en av världens äldsta litterära berättelser nämligen Gilgamesheposet. Han satt i British museums källare och katalogiserade kilskriftstavlor från kung Assurbanipals bibliotek i Ninive, då han plötsligt fick syn på kilskrifts-tecknet för duva. Det visade sig att det var en del av berättelsen om Utanapishtim, som byggde sig en väldig båt för att rädda sig undan en översvämningskatastrof. Det var historien om gubben Noah fast nästan 2000 år äldre än bibeln. Hans upptäckt väckte sensation och han fick pengar att resa ner till Mesopotamien för att hitta resten av historien. Det gjorde han, men dog 1876 i tyfus i Aleppo. Andra fick sammanställa hans fynd och i dag har vi tack vare honom en fantastisk historia, som det har roat mig att berätta hel eller i delar. Spännande att kunna återberätta ett så gammalt verk. Det visar dessutom att vi människor är oss lika i alla tider.

MARDRÖM

I natt drömde jag en riktig mardröm. Jag brukar annars inte drömma, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Men nu var det annorlunda, och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade drömt att jag var präst och stod i en predikstol. Nedanför mig var kyrkan full av folk och jag skulle berätta en historia för dem. Jag kände att det jag hade att säga var mycket viktigt och jag måste framföra det till dem, men det var bara det att ingen lyssnade, hur mycket jag än försökte nå fram till dem. Man skrek och man tjoade och sprang om kring. Oväsendet och ointresset bara ökade medan jag greps av allt större panik.
Jag är glad att jag i vaket tillstånd får berätta för en publik som frivilligt lyssnar på mig. Som i drömmen vill jag inte ha det.

OVÄNTAT MÖTE

Jag har träffat Nasruddin Hodja på det Anatoliska höglandet (Turkiet). Han kom ridande bak och fram på en åsna. När man påtalade att han satt felvänd på åsneryggen, svarade han: Jag sitter rätt. Det är åsnan som går åt fel håll!
Jag har tidigare använt mig av berättelser om denne man, som är ett uttryck för turkisk folklig humor.
Dessa historier fungerar nämligen utmärkt som isbrytare. Nu har jag på resan till Kappadokien köpt en bok med Hodja-historier. Den kommer säkert att ge ytterligare tillskott till min samling av isbrytare.

FARVÄL TILL EN VÄN

Under många år har jag varit adopterad av grannens katt - en svart och lurvig kattherre med namnet Trassel. När jag säger adopterad, så menar jag det verkligen. Han har givit mig mycket kärlek och glädje.Han har kommit dagligen för att titta till mig och se efter hur jag mår. Så i går kom Trassels matte Carina på besök med honom. Han ville säga adjö. Nästa dag skulle han åka iväg till djursjukhuset och få en spruta, så han somnade in. En stor tumör på hans ena lunga lämnade ingen återvändo. Adjö Trassel! Det kommer verkligen att bli tomt efter dig!