Det var på ett skolteateruppspel i Landskrona för en hel del år sedan. Ett av programpunkterna uteblev och Anders Granström blev ombedd att ersätta. Det gjorde han både genialt och enkelt. Han ställde en fotogenlykta mitt på golvet och samlade ett gäng stökiga sjätteklassare i en ring runt om. När han tänt lyktan och ljuset i lokalen dämpats, satte han igång att berätta sagor från olika håll i världen. Ungarna var helt hänförda och satt och lyssnade med gapande munnar. De var totalt inne i berättelsernas värld. Jag var precis lika tagen som de och förstod att jag fick uppleva berättandets kraft och magi. Det fick mig att definitivt fatta ett livsavgörande beslut. Jag skulle bli berättare.
