Jag blir ofta tillfrågad om mina berättelser inte finns att läsa, och jag svarar då att det liksom inte är idén. De är tänkta att berättas muntligt och ingenting annat. Jag får då kommentaren att de inte kommer att finnas kvar, att de försvinner med mig och att de borde dokumenteras på något vis. Jag finner att man kanske har rätt, och jag blev därför mycket glad, när sonen, ljudteknikern, meddelade att han tänkte ge mig en inspelning av några av mina historier i julklapp. Vi spelade in i förra veckan - 40 minuters fiske i minnets vatten. Resultatet blev överraskande bra och jag ser fram mot den färdiga produkten. Känns bra att veta att fem av mina historier kommer att leva kvar i inspelad form.
