När jag gick i realskolan drygt 55 år sedan hade jag en mycket originell svensklärare. Han hade oss att lära valda delar av den svenska nationalpoesin utantill. När vi frågade vad det skulle vara bra för, svarade han att han och någon av oss i en framtid skulle kunna hamna i samma tågkupé, och då skulle vi kunna läsa dikter tillsammans. Detta har aldrig hänt, men i går i Babel på tv2 uppträdde borlänge-bandet Mando Diao och sjög sin version av Gustav Frödings
Strövtåg i hembygden. Den dikten hörde till den diktskatt som vi fick lära oss utantill, och jag kunde konstatera att än i dag efter så många år sitter texten som en smäck i mitt minne. Jag kunde upprepa vart enda ord när bandet sjöng. Tänk vad ett minne kan sitta i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar