CANTERBURY TALES

För en del år sen gjorde jag till en kulturnatt ett program, som jag kallade Skrönor från det medeltida Landskrona. Det byggde på några historier ur Chaucers Canebury tales, som jag omarbetade så att de passade in i Landskronas 1400-talsmiljö. Jag sydde mig också en medeltidskostym, så att jag hade en passande mundering att berätta i. Några av historierna har jag sedan berättat av och till, bl.a. i mitt program Med rötter i medeltiden. Historierna är roliga att berätta och det gläder mig därför att jag åter kommer att få berätta dem i höst, när jag blivit anlitad som berättare i skapande skola

TILLBAKA DÄR VI BÖRJADE

I går berättade Berättarklubbens medlemmar, d.v.s. Lasse,  Åsi och jag på Landskrona bibliotek. Vi berättade framför den öppna spisen i brandmästarens f.d. bostad. Det var alltså på samma plats som vi en gång började berätta i com.hit-projektet. Det var 1999 och ett integrationsprojekt som Skånska teatern hade dragit igång. Tanken var att nya och gamla svenskar kulle komma sammans och berätta för varandra. Föga anade vi då att berättandet skulle bli en långvarig och viktig del av våra liv. Men det blev det och roligt har vi haft.

EN PORT I GAMLA STAN

Den här porten i Gamla stan i Stockholm är inte vilken port som helst. Adressen är Gåsgränd 1, och den beställdes en gång av min mormors morfars farfars far Pierre de Verdier, som bodde i och ägde huset. Han kom från Paris till Stockholm 1643 för att tillsammans med en handfull andra musiker spela vid drottning Kristinas hov. Han var också kompositör och dansmästare och hjälpte till att samman med Georg Stjernhielm arrangera och sätta upp de så kallade hovbaletterna, där hela hovet klädde ut sig till mytologiska figurer och framförde dansföreställningar. Mitt intresse för scenisk konst har jag förmodlingen ärvt efter honom, men tyvärr är jag ingen dansör.

MASSOR AV NYA BERÄTTARE

 Lena Kronberg Skånsk mästare i berättarslam i år

Jag var på Teater Sagohuset på berättarafton i söndags. Det var många som berättade. Bara Christina Strömwall och jag hörde till det gamla gardet. Alla de andra var nya eller nästan nya i branchen. Berättarkåren i Skåne växer till sig så det knakar. Det är inte utan att jag tycker att det är riktigt roligt.

FÄNRIK STÅL

När jag fiskar i minnets vatten kommer jag ofta att tänka på min vän Åke. Han som förgyllde min barndom med sina fantasier och kunskaper om de mest skilda ting. När Åke började i läroverket i stan tog han med sig Fänrik Ståls sägner till oss. Han var helt fascinerad av den boken och lärde sig flera av dikterna utantill. Hans favoritdikt var Döbeln vid Jutas och han beundrade Döbeln så till den milda grad att han liksom idolen började gå med ett sammetsband kring pannan. Hur det gick när Åker försökte rekonstruera der finska kriget har jag en historia om. Den ska jag berätta på Landskrona bibliotek den 14 maj.