FÖRDELAR MED ETT HANDIKAPP

Jag läste i dag i Dagens Nyheter en intervju med kriminologen Jerzy Sarnecki, där han berättar om sitt handikapp, dyslexin. Den har alltid varit ett problem, säger han, men den har gjort honom bra på att komma ihåg det han hör och att minnas. Som dyslektiker kan jag bara intyga att så är fallet. Även jag har blivit bra på att lyssna och minnas. Det är egenskaper som man har stor nytta av som muntlig berättare. Jag får ofta frågan när jag berättar hur jag kan komma i håg så mycket. Svaret är att det kan jag tacka mitt handikapp för.

VARFÖR JAG BERÄTTAR

Jag får ofta frågan varför jag berättar. Det är en fråga som knappast har ett entydigt svar. Det är väl ett uttryck för min skaparlust. Jag har alltid varit en skapande människa. Att berätta är att skapa med enkla medel. Det behövs inga komplicerade hjälpmedel, och det är något som jag kan göra själv. Att säga att jag inte är beroende av andra är emellertid en kraftig underdrift. En berättare är i högsta grad beroende av samspelet med sin publik. Detta samspel fascinerar mig mycket. Det är det som gör berättandet till en levande konstart. Mitt berättande är också ett uttryck för viljan att underhålla andra. Jag tror emellertid inte att jag berättar för att visa upp mig själv. Exhibitionist är jag långt ifrån. Men det främsta skälet till att jag berättar, tror jag är att jag har så förbaskat roligt när jag gör det.

ALLA BERÄTTELSER ÄR INTE MAGISKA

När man som jag ofta besöker berättarkaféer, så upplever man då och då att berättare inte lyckas skapa magi. I stället är det bara segt och tråkigt, vilket kan ha många orsaker. Det händer att berättaren älskar sin egen röst mer än den historia han berättar; att berättaren inte har vett att begränsa sig utan håller på i evigheter; att berättaren krånglar till det eller t.o.m. totalt saknar dramaturgi; eller vilket är ännu värre berättar utan att ha tänkt igenom och tränat på sin historia. Den dagen man upplever mig på det viset, ska jag lägga av att berätta. Det lovar jag.

BERÄTTANDETS MAGI

Vi berättare funderar ofta över vad det är som kan göra vissa berättarstunder så magiska. Egentligen vet vi inte svaret, men har alla haft upplevelsen. Kanske ligger svaret i berättelsen om de tre dockhuvudena. De ser lika dana ut, men berättaren finner skillnaden på dem genom att stoppa in ett av sina hårstrån i dockhuvudenas öron. När han stoppar in sitt gråa hårstrå genom örat på det tredje huvudet, kommer det ut genom dockans mun och skimrar i alla regnbågens färger. Han deklarerar då att det tredje huvudet är en berättares huvud, för säger han, berättaren kan konsten att förvandla den grå vardagen till skimrande magi, så att alla vill lyssna till hans historier. Det är kanske här hemligheten ligger.