I natt drömde jag en riktig mardröm. Jag brukar annars inte drömma, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Men nu var det annorlunda, och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade drömt att jag var präst och stod i en predikstol. Nedanför mig var kyrkan full av folk och jag skulle berätta en historia för dem. Jag kände att det jag hade att säga var mycket viktigt och jag måste framföra det till dem, men det var bara det att ingen lyssnade, hur mycket jag än försökte nå fram till dem. Man skrek och man tjoade och sprang om kring. Oväsendet och ointresset bara ökade medan jag greps av allt större panik.
Jag är glad att jag i vaket tillstånd får berätta för en publik som frivilligt lyssnar på mig. Som i drömmen vill jag inte ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar