Efter två fantastiska kvällar då jag varit med och firat Världsberättardagen, känner jag mig ganska upprymd. Först var det då den 17 mars på medborgarhuset i Eslöv med en stor och entusiastisk publik, som det gick att få riktigt fin kontakt med och som stimulerade till ett mycket bättre berättande. I Eslöv hade de förresten fått in förhandsartiklar i två tidningar och använt en bild av mig som dragplåster. Sedan var det det taditionella firandet på Sagohuset i Lund den 21 mars, då vi samlats mest berättare och bjöd upp till ett sagolikt bra berättande, där ena historien gav den andra.
Jag får ofta frågan varför jag berättar, och efter två sådana kvällar är svaret självklart. Både att lyssna till bra berättande och att själv berätta för en bra publik ger verkligen en kick. Den fantastiska trekanten mellan lyssnare, berättare och historia är en rent magisk upplevelse, när det fungerar. Det gör det för visso inte alltid men upplevelsen av de stunder då det gör det får åtminstone mig att längta till nästa berättartillfälle.