Vid besök i Sigtuna här om dagen såg jag denna gamla telefonkiosk, och genast började minnena strömma till. När jag var barn var det inte många som hade privata telefoner. Vi hade ingen, och av dem vi kände var det bara en av min mors systrar som hade en. När det skulle ringas till henne fick min mor cykla tre km till grannbyn, där det fanns just en sån här telefonkiosk. Jag fick följa med i barnsitsen bak på mors cykel, och sedan stå vid mors ben, när hon ringde. Under tiden som samtalet pågick, studerade jag världen utanför genom telefonkioskens galler. Det var spännande. I dag när var man en mobiltelefon i sin ficka, är det inte längre lika ovanligt och spännande att ringa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar