När jag nu avslutar min berättelse om min barndomsby, slår det mig att det inte mycket som är sig likt. Sockerbruket är nerlagt sedan länge. En del av fabriksbyggnaderna står ännu kvar, fast den höga skorstenen har man vält. Gubbarna som var min fars arbetskamrater finner man numera på kyrkogården. Affärerna har bommat igen för länge sen och skolorna är nerlagda, post och järnvägsstation lika så. Järnvägsspåren är för länge sen upprivna. men järnvägsbron, där vi hade vårt krypin, finns faktiskt kvar ännu. Men gamla Hököpinge lever kvar i mitt minne, lever kvar som en sorgsen melodi - Hököpinge blues. Om du vill kan jag komma och berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar