För 64 år sedan var jag en liten gosse, som precis hade börjat skolan. När bilden togs hade jag ingen aning om att jag hade dyslexi. Det visste man för övrigt inte vad det var på den tiden. Följden blev att det tog flera år innan någon upptäckte att jag inte kunde läsa. Min småskolefröken lurade jag kapitalt genom att lära mig texterna i läseboken utantill. Det var först i tredje klass, då vi fick en ny fröken, som det upptäcktes och jag lärde mig läskonsten hjälpligt. Hela min skoltid var det där med att läsa och skriva ganska motigt, men jag klarade mig ganska hjälpligt i skolan med hjälp av mitt goda minne. Den egenskapen har jag haft god nytta av hela livet inte minst som berättare. Jag känner förresten många berättare som liksom jag har haft problem med att läsa och skriva. Detta s.k. handikapp har alltså hos mig varit till stor hjälp för att utveckla mig till berättare. När jag nu fyllt 70 år och sitter och ser tillbaka på mitt liv så är det inte förutan att jag betraktar dyslexin som en tillgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar