När jag gick i tredje klass i skolan hade jag en s.k. nära döden upplevelse. Den orsakades av att någon släppte ner en flintbummling i huvudet på mig. Jag upplevde både att jag stod bredvid och tittade på min egen livlösa kropp och att jag gick in i en tunnel av ljus. Det var oförklarliga upplevelser, som jag bar med mig i många år, tills de en dag mognade och blev till en berättelse. Den berättade jag för första gången på Teater Sagohuset i Lund, och någon i publiken kommenterade den med att det var en riktig skröna. Jag kom på mig själv med att känna mig rejält förolämpad, men så är det ofta för oss berättare. Det är ingen som tror oss när vi berättar sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar