EN BERÄTTELSE OM SUPERINFLATIONEN

Hugo Carlsson var min lärare i svenska och historia i realskolan och en utmärkt berättare. Han använde berättandet i sin undervisning, och än i dag 60 år senare kommer jag ihåg hans berättelser. Jag har använt dem själv i min lärargärning t.ex. den om superinflationen i Tyskland:
Strax efter första världskriget var det två bröder som ärvde en förmögenhet efter sin far. Den ene brodern fortsatte sitt arbete som vanligt och satte in arvet på banken. Den andre däremot sa upp sig från sitt jobb och började leva livets glada dagar för pengarna. Bland annat drack han upp dem. Så kom då superinflationen och när den pågått ett tag, så sålde den slösaktige brodern sina tomglas för ett större belopp än den skötsamme hade på banken.
Medge att berättelsen ger en klar och tydlig bild av superinflationens konsekvenser.

TOSSINGAHISTORIER

Min vän och lärare Ulf Palmenfelt har ägnat sig en hel del åt att samla och beskriva barns folklore.
Han har gett ut böcker om barns spökhistorier, Bellmanvitsar, gåtor, rim och ramsor, men jag vet inte om han har ägnat sig åt de tossingahistorier, som vi berättade när jag var barn i början av 1950-talet.
Det var historier som krävde en hel del av berättaren. Det gällde att ha bra tempo och att få till poängen på slutet. Här kommer ett litet exempel:
En journalist var på besök på ett mentalsjukhus, där de fått en ny simbassäng. Tossingarna hade hur roligt som helst. De simmade och hoppade i med huvudet före. Det fanns t.o.m. ett hopptorn, så man kunde hoppa i från hög höjd. Journalisten frågade tossingarna vad de tyckte om sin nya bassäng
- Jo, det är jättekul, löd svaret, och ännu roligare blir det på måndag.
- Varför blir det roligare på måndag, undrade journalisten.
- Jo, svarade de, för då är det vatten i den.

SNART ÄR DET JUL

Vi har inte haft uppe vår julgran på flera år men i jul kommer barnbarnen på besök, så därför har jag krupit ut på vinden och leta fram gran och prydnader. Nu har jag fått upp den. Det blev inte så tokigt tycker jag. Visst är det stämningsfullt med en julgran, även om den som i detta fall inte luktar barr. Man kan ju förstås spreja på lite dofter, men jag tror nog att jag föredrar en luktfri gran.

FÖRSTA FÖRSÖKET

Lägergården vid Snogeholmssjön

Tänker efter när jag kom på att det var roligt att berätta. Jag tror det var sommaren 1955 och jag var 12 år och på läger vid Snogeholmssjön. Vi var väl en så där tio grabbar som sov på loftet i ett av husen. Vi låg där i en rad i våra sovsäckar på halmmadrasser och berättade historier. Barns berättande är alltid mycket modebetonat. Den sommaren var det "tossingahistorier" som var moderna. Det var historier som krävde att berättaren både hade ett bra tempo och förmåga att få till poängen på slutet. Annars blev det inte roligt och då var det ingen som skrattade. Den veckans berättande på sovloftet gav mersmak och var god träning. Kunskaper i berättande som har följt mig genom livet.

OMEDVETEN RACISM

Jag gick en gång i söndagsskola anordnad av Immanuelkyrkan. Hednamissionen var tydligen en viktig del av Immanuelkyrkans verksamhet och varje söndag fick vi barn lägga en slant för detta ändamål. Kollekten samlades in med en sparbössa, som hade formen av en svart man och som mera liknade en apa än en människa. Figuren hade ett stort gap med tjocka röda läppar och höger hand var framsträckt. Man kunde placera ett mynt i den framsträckta handen, och sedan tryckte söndagsskolläraren på en knapp på figurens vänstra axel. Då stoppade figuren in myntet i munnen, och det försvann in i dess inre med ett klirrande ljud, medan figuren rullade med ögonen. Det var med andra ord en väldigt rasistisk avbildning, men på den tiden hade ingen av oss barn träffat svarta människor, så vi reagerade inte på det. I dag går det gudskelov inte att använda en sådan sparbössa.

BERÄTTELSEN OM BERÄTTELSERNA

I femton år har jag varit scenberättare, och jag får ofta frågan om varför jag berättar. Jag brukar svara att jag inte vet, men att jag ska tänka på det. Naturligtvis finns det många händelser under mitt 71-åriga liv som bidragit till att jag blivit berättare. Jag har nu satt mig ner för att tänka efter. En av mina första erfarenheter av berättandets lustfylldhet fick jag i söndagskolan. Min lärare där hette Petrus Björkman och var en strålande berättare. Bibelhistorierna berättades med hjälp av flanellograf och både dem och annat berättade han på ett medryckande sätt. En av de första historierna jag minns var den om den barmhärtige samariten. Den etsades in i mitt minne och har följt med mig hela livet. Det är så muntligt berättande fungerar när det är som bäst.