I femton år har jag varit scenberättare, och jag får ofta frågan om varför jag berättar. Jag brukar svara att jag inte vet, men att jag ska tänka på det. Naturligtvis finns det många händelser under mitt 71-åriga liv som bidragit till att jag blivit berättare. Jag har nu satt mig ner för att tänka efter. En av mina första erfarenheter av berättandets lustfylldhet fick jag i söndagskolan. Min lärare där hette Petrus Björkman och var en strålande berättare. Bibelhistorierna berättades med hjälp av flanellograf och både dem och annat berättade han på ett medryckande sätt. En av de första historierna jag minns var den om den barmhärtige samariten. Den etsades in i mitt minne och har följt med mig hela livet. Det är så muntligt berättande fungerar när det är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar