FOTO AV EN MEDELTIDSBERÄTTARE

Under januari, februari och mars har jag fått beställning på medeltidsberättelser för alla mellanstadieelever i Båstad kommun. De har ett rejält medeltidstema och eleverna ska förutom mig få dansa balladdans med folk från Musik i syd.

Det känns både spännande och roligt att få ta upp mitt medeltidsprogam igen. I går åkte dessutom scenkostymen på en stund för fotografering. Hustrun tog bilden eftersom de önskar presentera mig med foto, som de skickar ut till skolorna. Resultatet blev rätt så lyckat tycker jag. Jag ser pampig ut i vinterkylan.

JULBERÄTTELSER

Nu när julstress och julmat äntligen satt sig och julfriden lägrar sig kan det vara läge för att tänka på lite julberättelser. För många år sedan skrev jag ett litet julspel om den fjärde vise mannen, han som inte hann fram i tid och därför fortfarande irrar kring på vår jord och letar efter Jesusbarnet. För några dagar den hittade jag en rysk ortodox historia på nätet, som handlade om den vise mannen Artaban. Liksom huvudpersonen i mitt julspel kom han inte fram i tid utan fick fortsätta sitt letande. Jag fick då idén att kombinera historien om Artaban med episoder ur mitt gamla julspel till ett litet berättarprogram, som jag originellt nog kalla Den fjärde vise mannen.

Ska bli spännande och se ifall jag någon gång får några beställningar

FÖREBILD

Sitter just nu och funderar på hur man lägger upp ett berättarprogram om damen på bilden, Eva Wigström. Hon var en fantastisk människa. Samlade in mängder av skånskt folklore genom att bege sig ut på långa insamlingsrundor till fots. Var enormt produktiv, och har lämnat efter sig massor av skrivet material, bl.a. den fantastiska sagosamlingen Fågeln med guldskrinet. Jag önskar att jag hade någoit av hennes energi.

EN HÄRLIG AMBASADÖR FÖR BERÄTTARKONSTEN

I dag har jag varit hemma hos min gamla mamma i Vellinge. Där fann jag till min glädje i senaste söndagsbilagan av Skånska Dagbladet en stor artikel om en av mina berättarkompisar, Sara Arámbula. Artikeln var trevligt skriven och jag tänkte att en sådan artikel hade varit omöjlig för 11 år sedan då vi började med Berättarklubben.

Berättandet håller verkligen att bli allt mera välkänt, inte minst genom sådana representanter som Sara. Hon är verkligen en härlig ambasadör för berättarkonsten.

BERÄTTARKONSTENS PORTFÖLJBÄRARE

I går när jag åkte hem från höstens sista berättarkafé i Landskrona hade jag två portföljer med mig, en i varje hand. Den svarta var BNS berättarstafett, som nu gjort sin långa resa genom vårt avlånga land med en liten avstickare till FEST-konferensen i Reading i England. Nu gjorde den ett lyckat stopp på vårt Berättarkafé. Det den fick uppleva var publikrekord. Stolarna tog slut. Mackor och lussekattor tog slut, och inte mindre än nio fantastiska berättare avlöste varandra med minnen, sagor och skrönor.

Den gula portföljen innehöll bokföringen till det nordiska berättarseminarium, som i somras hölls på Gotland. Den hade nu varit hos revisor i Eslöv och fått godkänt. Bidragsgivande Nordisk kulturfond krävde detta.

När jag gick där med en portfölj i varje hand slog det mig att jag blivit något av berättarkonstens porföljbärare. Hur tusan blev jag det?

PÅ TURNÉ MED LASSE

Att berätta är roligt. Det tycker jag för det mesta.

Annars hade jag väl inte hållit på. Att ha roligt och roa andra ger faktiskt en kick. "Du Sven, sa en gammal dam, när vi körde hem henne efter ett berättarkafé, När jag varit hos er är jag lycklig en hel vecka." Sådana kommentarer glädjer ett berättarhjärta. Men allra roligast är det när Lasse och jag är ute och berättar tillsammans. Att göra ett minnesfiske tillsammans med Lasse är för mig berättandets höjdpunkt. Det slår mig varje gång hur väl vi fungerar med varandra och publiken. I måndags gjorde vi det igen. Då var vi på bilioteket i Svedala. Bilden är tagen efter föreställningen, just när vi var Svedala

SPRÅKFÖRBISTRING

I helgen har jag varit i Oslo och övervakat Nordiska Mästerskapet i berättarslam. Där berättades det på fem språk varav jag hyggligt behärskar tre. och förstår lite grann av det fjärde, isländska. Dock inte finska.

En av de tävlande, Jari Rossi, berättade just på det språket. Det var svårt för att inte säga omöjligt att hänga med, trots att Jari berättade engagerat och intensivt. Inte heller levererades minsta lilla tolkning eller översättning, men på en finskkunnig person som satt i min närhet kunde jag förstå att det var roligt. Hon skrattade nämligen nästan hela tiden. Men om berättelsen var för mig obegriplig, så var det ännu mera obegripligt att juryn som i likhet med mig inte förstod flaska kunde sätta poäng. Det gjorde de nämligen.

VILKEN VITALITET!

I går kväll var jag på Helsingborgs stadsteater. På programmet stod "Ur ett övergivet arbete" av Samuel Becket. På scenen stod 87-årige Ingvar Kjellson. I lite över en timme trollband han oss i publiken. Vilken inlevelse! Vilken scennärvaro. Vilken publikkontakt! Skådespelare brukar säga att de har mycket att lära av oss berättare. Själv lärde jag mig en hel del av gårdagens aktör. Hatten av för honom! Jag fylldes också av en stilla undran. Kommer jag klara av att stå på en berättarscen, när jag är 87?

HÄRLIGT MED UNG PUBLIK

Har i kväll varit i Eslöv och berättat. Vera och Henry har börjat samarbeta med Eslövs folkhögskola. Vi var där för första gången. Mycket folk - mest ungdomar. Härligt!
Jag drog till med historien om Skitte-erik. En spökhistoria från den sommar för många år sen, då jag jobbade som stuvare i Trelleborgs hamn. Den passade precis. Det blev kvällens sista historia. Hoppas nu bara att publiken vågar somna. När jag skulle åka hem föll årets första snö. Mindre härligt!

ATT MARKNADSFÖRA SIG

I dag har jag varit iväg och marknadsfört mig. Har varit på utbudsdag på Kulturhuset i Hässleholm. För att synas var jag iförd min medeltidskostym med struthätta och allt (det är dock inte jag på bilden). Det var roligt att återvända till en värld som var min i 20 år, fast då var jag ju där som arrangör för Landskrona kommun. Roligt att så många kommer i håg mig. Träffade många gamla vänner och fick många goa kramar. Besökarna visade dessutom stort intresse för vad jag hade att erbjuda. Återstår bara att se om bet blir några jobb.

PÅ VÄG TILL GOTLAND

Nu bär det strax iväg till Gotland och till det Nordiska berättarseminariet, som jag lagt ner en hel del jobb på. Inte undra på att förväntningarna är stora. Det ska bli roligt att träffa alla gamla nordiska berättarvänner igen. Det ska ockå bli roligt att för första gången i mitt liv få se det gotländska landskapet. Ja, första gången är kanske en liten överdrift. Jag besökte Gotland en gång för nästa 50 år sedan, när jag jobbade till sjöss och tillbringade en kväll i Slite. Fast jag tror inte att det gälls. Gotland är fantastiskt säger man ju och en smula exotiskt. Gotländskan är t.ex. ett alldeles eget språk. Jag får väl se om det uppstår språkförbistring.

KLOCKGJUTNING OCH VIKINGASKRÖNOR

I södra delen av Löddeköpinge nära kyrkan ligger Vikingatider, där ett gäng entusiastiska arkeologer försöker göra verklighet av sina drömmar. De vill där skapa en miljö där man kan få uppleva hur människor levde i dessa trakter för 1000 år sedan. Dit var jag bjuden för att berätta en samling skrönor från vikingatiden, och jag ramlade rakt in i något så fantastiskt som gjutningen av en kyrkklocka, med gamla metoder. Bronset var nästan färdigsmält och på en kulle satt två personer och pustade in luft i smältan med varsin dubbel blåsbälg. Det var som att få en vision av dvärgen Brok vid tillkomsten av Tors hammare, eller Sigurd i Regins smedja när svärdet Gram sammanfogades. Plötsligt blev bilderna i de historier jag skulle berätta så levande.

Så blev det också en fantastiskt fin berättarstund, när smälta bronset äntligen runnit ner i gjutformen. Jag önskar dessa entusiastiska människor lycka till och ser fram mot kommande samarbete.

Festivalfeber

Just nu går berättarsverige i festivalfeber. På fredag börjar nämligen den 21 berättarfestivalen i Ljungby. Jag ska dit förstås. Det har blivit en tradition, ja nästan ett beroendeframkallande gift att vara där. Roligt ska det bli att träffa alla berättarkompisar. De börjar ju bli en del eftersom jag varit med i berättarsvängen några år vid det här laget. Spännande ska det bli att se vem som vinner årets svenska mästerskap i Berättarslam. Jag har blivit tillfrågad om jag vill hjälpa till som biträdande MC. Spännande ska det också bli att se om vi lyckas slå svenskt rekord i maratonberättande. Vi skall berätta i 24 timmar i nett sträck och jag har fått äran att vara först ut med att berätta mellan 24.00 och 01.00. Det får bli ett program med sagor, förmodligen det jag brukar köra på mellanstadiet och som jag kallar Sagans underbara värld. Fast jag får nog plussa på med ytterligare ett par sagor om det skall fylla ut tiden. Och så ska jag naturligtvis lyssna på en massa fantastiskt berättande.

BERÄTTARUPPDRAG

Som berättare får man i bland lite underliga uppdrag. Här om dagen dök det upp en förfrågan om att berätta på en vikingamarknad i Höj. Eftersom vikingahistorier inte vanligen hör till min repertoir, så var jag väldigt tveksam. Den sortens historier berättar man mest i Norge. Men så började jag leta i minnet och i olika gömmor och hittade de mest fantastiska historier, bl.a. om hur Kvasers blod förvandlades till skaldemjöd, om hur Tors hammare tillverkades och stals och om hur det kom sig att Loke födde ett åttafotat föl. Jag tar nog uppdraget i alla fall.

Det skånska berättandet växer till sig

För ett par veckor sen var Lasse och jag på besök hos Ordklubben HESA i Hässleholm. Den drivs av Sara Arambula och Henrik Bergkvist. Henrik sysslar egentligen med estradpoesi men har i samarbetet med Sara börjat berätta. Det gjorde han så bra när vi var på besök, att vi försökte övertala honom att komma till oss i Landskrona och deltaga i Skånska Mästerskapet i Berättarslam. Det lyckades vi med och i går kom han och var med i tävlingen. Det var en ovanligt bra tävling med goda berättare, men det tycktes inte bekymra Henrik. Liksom Cesar så kom, såg och segrade han. Skåne har fått ytterligare en god berättare, och mitt tips är att han blir svårslagen vid SM i Ljungby.

När jag åkte hem i går kväll var jag mycket nöjd och glad. Det har hänt mycket på berättarfronten i Skåne sedan vi började för drygt 10 år sen. Det skånska berättandet växer verkligen till sig.

Berättarstafetten överlämnad

Resan upp till Skellefteå blev inte den enkla match som jag tänkt mig. Askmolnet gjorde att flygplatsen i Ängelholm var stängd 20 april. Men SAS svarade att kunde jag bara ta mig till Arlanda så skulle resten lösa sig. Det enda resealternativet visade sig vara expressbuss till Stockholm, en buss som var full av människor som var fulla av historier om hur askmolnet drabbat dem. Det visade sig desutom att Arlanda stängdes en timme före skellefteåplanets avgång. Det fick bli tåg och buss för att komma vidare. När jag äntligen anlände till Skellefteå vid middagstid den 21 april hade jag befunnit mig på resandefot 27 timmar. Dagen efter kunde emellertid stafettväskan planenligt överlämas vid en mottagning på Nordanå kulturcentrum.

En delegation bestående av representanter från Skellefteå berättarfestival, Västerbottens-teatern, Your culture shows och Berättarnät Norr tog emot väskan vid en liten ceremoni.

Sven

Ibland är det härligt att vara berättare

Den 16 april satte jag mig i min bil och for till Båstad. Målet var Båstad gymnasieskola, där jag skulle berätta för en aula full med elever. Min uppgift var att ta dem med på en 5000-årig resa i den litterära sagans värld. Från Gilgamesh till Blixen kallar jag mitt program. Publiken accepterade mig villigt som ciceron och följde snält med till källaren på British Museum 1872, där resan börjar, och for sedan via Mesopotamien, Kreta, Egypten, Skåne för att till sist hamna i Bodö i Nordnorge där Karen Blixens fantastiska saga om skeppsgossen Simon utspelar sig. Den fantastiska publiken tackade med rikliga applåder efteråt, och jag njöt i fulla drag av att berätta för dem. Och så fick jag dessutom betalt. I bland är det härligt att vara berättare.

För mig är berättelsen viktig

Det var ett tag sedan sist, men tid att sitta i lugn och ro framför datorn och skriva i min blogg har varit en bristvara. Jag har dock hunnit att konsumera en smula kultur. Så här i påsktider är det dags för konstrundan och under några dagar blev det tittat på massor av bilder. En hel del vackert! Det som dock slog mig var hur tomma de flesta bilderna var på berättelser. För min del har jag mest behållning av konst som berättar något. I hela den stora samlingsutställningen på Landskrona Konsthall med flera hundra verk, var de det bara en hand full bilder, som hade något att berätta. Stort intryck gjorde bara två, en bild av Håkan Nyberg, av en traktor och en gammal utsliten man som reparerade ett stängsel. Och så var det förstås Ulf Ekelund som hör till mina favoriter. Han ställde ut en bild, som visade hotet mot Helsingborgs fina gamla Ångfärjestation. När jag lite senare beökte Ulf i hans ateljé, berättade han att den i dag så aktuella bilden om rivningshotet var 30 år gammal.

Jag har också haft den stora förmånen att gå på genrepet av Cirkus Cirkörs nya föreställning Wear i like crone, en helt suverän föreställning, med otroliga artister och vad de berättade. Hela tiden!

Det är snart bara en knapp månad kvar innan stafettväskan reser norrut och jag går och funderar på vad jag skall ladda den med, för tom kan den ju inte komma till Skellefteå. Först tänkte jag på en författare som ligger mig varmt om hjärtat och som har anknytning till Landskrona, nämligen Selma Lagerlöf. Jag känner mig ju som en annan Nils Holgersson, när jag ska fara i väg mot norr, visserligen inte på gåsryggen, men med SAS. Men så kom jag att tänka på en annan favorit, nämligen vår skånska sagosamlerska Eva Wigström. Henne skall jag naturligtvis ta med mig. Hon är värd att lyftas fram. Hon är värd all den uppmärksamhet hon förtjänar, och genom Berättarstafetten kan jag bidra till detta. Så får det bli. Jag packar ner en av hennes insamlade sagor i väskan och berättar den vid starten på berättarfestivalen där upp i norr.

Efter två fantastiska kvällar då jag varit med och firat Världsberättardagen, känner jag mig ganska upprymd. Först var det då den 17 mars på medborgarhuset i Eslöv med en stor och entusiastisk publik, som det gick att få riktigt fin kontakt med och som stimulerade till ett mycket bättre berättande. I Eslöv hade de förresten fått in förhandsartiklar i två tidningar och använt en bild av mig som dragplåster. Sedan var det det taditionella firandet på Sagohuset i Lund den 21 mars, då vi samlats mest berättare och bjöd upp till ett sagolikt bra berättande, där ena historien gav den andra.
Jag får ofta frågan varför jag berättar, och efter två sådana kvällar är svaret självklart. Både att lyssna till bra berättande och att själv berätta för en bra publik ger verkligen en kick. Den fantastiska trekanten mellan lyssnare, berättare och historia är en rent magisk upplevelse, när det fungerar. Det gör det för visso inte alltid men upplevelsen av de stunder då det gör det får åtminstone mig att längta till nästa berättartillfälle.

För några veckor sedan var jag i Härnösand. Berättarnätet Sverige hade förlagt sitt årsmöte där i samband med att Berättarnät Mitt hade sin årliga Berättarfest. Berättarfesten var ett helt fantastiskt arrangemang med mycket bra berättande och duktiga berättare ditresta från landets alla hörn. Några som däremot lyste med sin frånvaro var pressen. Ingen journalist hade hörsammat möjligheten att skriva om arrangemanget.

Jag tycker att detta är ett problem. Vi som är utövare av världens äldsta kulturyttring, det muntliga berättandet blir ofta styvmoderligt hanterade i pressen.

Jag vet inte om detta beror på okunskap eller om vår kulturform inte riktigt platsar i kulturens finrum.

Nu ska vi emellertid försöka råda bot på den saken.

Den 20 april startar nämligen Berättarnätet Sveriges Berättarstafett. En stafett i form av en väska kommer då att börja skickas mellan Sveriges berättarföreningar.

På varje plats dit den kommer kommer det att ordnas festliga berättararrangemang och det är meningen att massmedia ska skriva om dessa.

Jag har fått den stora äran att tillsammans med Berättarnätet Sveriges ordförande, Love Ersare, starta upp stafetten på Berättarfestivalen i Skellefteå. Sedan kommer den att färdas söderut genom vårt avlånga land och framåt höstkanten åter nå Skåne, dår den ju utgått ifrån.

Föhoppningsvis ska den då ha spridit mycket kunskap om vad muntligt berättande är och står för.

Innan den ekonomiska krisen satte in hade jag en hel del uppdrag att berätta i skolor, men det sista året har det varit glest med det. Därför var det extra glädjande när Ramlösa Friskola anlitade mig att berätta medeltidshistorier. Det var länge sedan jag gjorde mitt program, som jag kallar "Med rötter i medeltiden". Alla historier jag framför har nämligen medeltida ursprung. Jag fick därför jobba en del för att känna att allt satt på plats. Det var högtidligt att vakna i går morse och ta på medeltidskostymen och åka iväg. Jag gjorde två föreställningar för fantastiskt fina ungar. De blev lite konfunderade när jag började med att sjunga "Herr Peders sjöresa, men fastnade strax på kroken och lät sig ryckas med. Jag tror inte det finns någon tacksammare publik att berätta för än mellanstadiebarn. De får mig att trivas och känna en frihet som berättare. Hoppas verkligen att jag kommer att få flera så positiva upplevelser.

Jag startar nu en blogg. Jag har kallat den Berättartankar, efterson det muntliga berättandet fyller en väsentlig del av mitt liv. Jag kommer här att lägga fram tankar som i huvudsak handlar just om berättande.