MINNEN AV MIN MORMOR

Det här är ett fotografi av min mormor Gerda Hansson f. Sandberg. Hon dog när jag var fem år och jag har följaktligen inte många minnen av henne. Men en sak minns jag extra starkt. Det är hennes skicklighet att på fri hand klippa ut djur ur kartong. De pappdjuren var roliga leksaker, och ett minne som jag tagit med i en av mina historier. Det är nämligen så minnesfiske fungerar. Man stoppar in olika minnesbitar i fantasins stora mixer, skakar runt och ut kommer nästan sanna historier.

NÄRA DÖDEN

 

 

När jag gick i tredje klass i skolan hade jag en s.k. nära döden upplevelse. Den orsakades av att någon släppte ner en flintbummling i huvudet på mig. Jag upplevde både att jag stod bredvid och tittade på min egen livlösa kropp och att jag gick in i en tunnel av ljus. Det var oförklarliga upplevelser, som jag bar med mig i många år, tills de en dag mognade och blev till en berättelse. Den berättade jag för första gången på Teater Sagohuset i Lund, och någon i publiken kommenterade den med att det var en riktig skröna. Jag kom på mig själv med att känna mig rejält förolämpad, men så är det ofta för oss berättare. Det är ingen som tror oss när vi berättar sanningen.

MITT FÖRSTA BERÄTTARMINNE

I år är det 200 år sedan bröderna Grimm gav ut sin första samling av tyska folksagor. I min bokhylla har jag ett väl läst exemplar av bröderna Grimms sagor. I går kväll tog jag fram det och bläddrade lite förstrött. Då stötte jag på sagan om vargen och de sju killingarna, och plötsligt dök ett minne upp från det jag var liten. Det var nämligen den saga som min mor brukade berätta som godnattsaga  för mig, och jag mindes ännu rysningarna jag kände, när vargen försökte ta sig in till killingarna, när de var ensamma hemma. Han försökte inbilla dem att han var deras mamma. Till sist lyckades han och han åt upp alla killingarna utom en, som lyckades gömma sig i klockfordralet. Men sagan slutade gud ske lov lyckligt som sagor ska sluta. Killingarna befriades och vargen fick sitt straff. Om bara slutet är lyckligt kan man tydligen berätta vilka hemskheter som helst för  barn.

FÖR 64 ÅR SEDAN

 

 

För 64 år sedan var jag en liten gosse, som precis hade börjat skolan. När bilden togs hade jag ingen aning om att jag hade dyslexi. Det visste man för övrigt inte vad det var på den tiden. Följden blev att det tog flera år innan någon upptäckte att jag inte kunde läsa. Min småskolefröken lurade jag kapitalt genom att lära mig texterna i läseboken utantill. Det var först i tredje klass, då vi fick en ny fröken, som det upptäcktes och jag lärde mig läskonsten hjälpligt. Hela min skoltid var det där med att läsa och skriva ganska motigt, men jag klarade mig ganska hjälpligt i skolan med hjälp av mitt goda minne. Den egenskapen har jag haft god nytta av hela livet inte minst som berättare. Jag känner förresten många berättare som liksom jag har haft problem med att läsa och skriva. Detta s.k. handikapp har alltså hos mig varit till stor hjälp för att utveckla mig till berättare. När jag nu fyllt 70 år och sitter och ser tillbaka på mitt liv så är det inte förutan att jag betraktar dyslexin som en tillgång.

 

ATT BERÄTTA HOS HELENA

 Helena Heyman

 

På Berättarklubbens kaféer i Landskrona har vi ofta besök av fantastiska berättare. Detta på grund av att vi själva besöker och medverkar i andra arrangörers verksamheter. I går var det äntligen tur att besöka Helena Heymans berättarkafé på Lunds stadsbibliotek. Helena  bidrar ofta med goda berättelser i Landskrona, och det har stått på önskelistan ett tag att besöka henne.

Kaféet håller till i Utsikten, en liten mysig lokal, och stämningen var god trots att snöovädret bidrog till att decimera antalet besökare. Det var bestämt jultema, men innehållet kom till stor del att handla om berättande och val av berättelser. Själv bidrog jag till exemplifieringen både med julhistorier, isbrytare och minnesfiske. Jag kände mig verkligen som en ambassadör för berättarkonsten och det fick mig att må rätt så bra.



 

 

ALMANACKA FÖR 2013

 Hinduiskt tempel i Dehli

 

Sedan vi bytte el-bolag får vi inte längre någon väggalmanacka som present. Det har därför fallit på min lott att införskaffa en dylik. På min mail fick jag ett erbjudande om att för en billig penning få upptryckt en kalender med egna foton. Jag plockade då ut ett antal bilder från vår indienresa och skickade med beställningen. Det färdiga resultatet kom med posten i går. Jag blev mycket nöjd. Bilden ovan av Lakshmitemplet i Dehli hittar man t.ex. på februari. Lakshmi är gudinnan som ger rikedom och välstånd. Symboliskt nog har det redan börjat komma in berättarjobb just denna månad. Det är bara att hoppas att 2013 blir ett gott berättarår.

DEN VISE MANNEN I HAMN

Sistlidna vecka har jag jobbat intensivt med min föreställning DEN FJÄRDE VISE MANNEN. Det har varit svårt att få de olika bitarna att passa in i varandra och att hitta själva rytmen i föreställningen. Jag kände mig därför långt ifrån färdig när jag i kväll stod inför min publik. Men med en gång när jag började och fick kontakt med publiken så lossnade det och bitarna föll på plats. Det bevisar åter att berättandet bara blir till i samklang med lyssnarna. Man kan jobba och repa hur mycket man vill, men utan publik blir det ingenting. Ska bli intressant att se om resultatet blir det samma nästa gång.

SAGOR FÖR VUXNA

När jag är ute i skolorna och berättar folksagor för mellanstadieelever brukar jag hävda att denna form av litteratur egentligen inte är till för dem utan för vuxna. Förr i tiden berättades nämligen sagorna just för vuxna. Barn fick höra på om de satt tysta och snälla i ett hörn och inte gjorde så mycket väsen av sig. I gårkväll fick jag bekräftat att det är så. Då berättade jag nämligen nordiska sagor och myter för en grupp 60+are, och fann att de historier jag valt ut verkligen var litteratur för dem. Det var härligt att känna sig så uppskattad.

KURA SKYMNING

Eero Salmalainen

 

Vid årets kura skymning på Landskrona bibliotek kommer man att läsa ur Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen. Den handlar om en ung man som slits mellan två nationaliteter finsk och svensk. Efter det kommer jag att berätta bl.a. början på den finska folksagan om Antti Grenklyka.
Den ingår i Eero Salmelainens Finska folksagor. Eero Salmelainen hette egentligen Erik Rudbäck och han levde i en tid då Finland hade lämnat Sverige och blivit ett ryskt Storfurstendöme. Före övergången hade svenskan varit de intelektuellas språk, men eftersom man inte ville bli förryskade började man nu intressera sig för det finska språket. Erik Rudbäck byter således namn och börjar samla in finska folksagor. En lösning på problemet när man slits mellan två natonaliteter.

KUNG LINDORM

Jag har fått i uppdrag att vid årets Kura skymning på Landskrona bibliotek berätta på temat Nordisk  saga och myt. Har letat länge efter en dansk berättelse som inte är H C Andersen och har nu äntligen funnit den. Det är en folksaga som heter Kung Lindorm. Den förekommer i östra medelhavsområdet och har spridning ända ner till Sudan, men märkligt nog inte i västra och norra Europa. med ett undantag - Danmark. Det finns sju uppteckningar av sagan i Danmark och tre i Skåne. Märkligt! Hur har den hamnat här?

NÄR BERÄTTELSEN BLIR VERKLIGHET

I går var jag hos en pensionärsförening i Örkelljunga och gjorde en föreställning betitlad Fiske i minnets vatten. Där berättade jag bl.a. hur jag som ung dixie blev jagad av skinnknuttarna på Frasses bar på Skolgatan i Malmö. Efteråt var det kaffedrickning och mitt emot mig satt en man. Han spände ögonen i mig och sa: - Jag var en av knuttarna på Frasses bar, men du behöver inte va orolig. Du skildrade det så man kommer ihåg precis som det var. Tack för det!

MINNET SITTER KVAR

När jag gick i realskolan drygt 55 år sedan hade jag en mycket originell svensklärare. Han hade oss att lära valda delar av den svenska nationalpoesin utantill. När vi frågade vad det skulle vara bra för, svarade han att han och någon av oss i en framtid skulle kunna hamna i samma tågkupé, och då skulle vi kunna läsa dikter tillsammans. Detta har aldrig hänt, men i går i Babel på tv2 uppträdde borlänge-bandet Mando Diao och sjög sin version av Gustav Frödings Strövtåg i hembygden. Den dikten hörde till den diktskatt som vi fick lära oss utantill, och jag kunde konstatera att än i dag efter så många år sitter texten som en smäck i mitt minne. Jag kunde upprepa vart enda ord när bandet sjöng. Tänk vad ett minne kan sitta i!

DAGS FÖR MARKNADSFÖRING

Jag ska åka med häxan Baba Jagas hus till Hässleholm och marknadsföra mitt ryska sagoprogram. Egentligen skulle det varit omgivet av ett staket bestående av människoben och dödsskallar, men tiden har inte räckt till. Det får duga så här. Hönsbenen är i alla fall på plats. Det har varit roligt att tillverka huset.
Det var många år sedan jag byggde en modell. Det är ju också ett sätt att berätta.

KULTURMÖTE

Vet du något om kinesisk kultur? frågade en ung kinesiska mig på Bokmässan i Göteborg. Själv gjorde hon reklam för en exilkinesisk dansgrupp, Shen Yun som kommer till Stockholm nästa år.
Inte mycket, svarade jag, men jag berättar kinesiska sagor. Vilka då? undrade hon, och jag nämnde de sagor som ingår i Drakens pärla, som jag ju kallar mitt kinesiska berättarprogram. Hon kände till de flesta, och snart var vi i full färd med att berätta kinesiska sagor för varandra, och hon deklarerade att hon blivit inspirerad av vårt möte och nu tänkte skriva ner de klassiska kinesiska sagor hon kunde, så att hennes barn kunde få del av dem. Sen fick jag på mig ett på hörlurar och fick lyssna på underbart vacker kinesisk musik. Jag lämnade hennes monter stolt till sinnes och stärkt i tron att berättande kan bidra till möte mellan kulturer och människor

BERÄTTARKONSTENS MÅNGFALD

Efter tre dagar på Fabula storytelling festival i Stockholm slås jag av hur mångskiftande berättande kan vara. Ritu Vermas traditionella pandwaniberättande från Mahabbaharata, Ben Haggartys kraftfulla sagoberättande, Gcina Mhlophe varma och engagerande historier från Sydafrika. Ragnhild Mörchs funderingar kring sina identiteter och Göran Hembergs filosofiska utläggningar. Alla är de skickliga berättare, som man kan lära sig något av. De flesta lärdomarna får ligga och smälta, men Ben Haggartys kraft tänker jag ta till mig direkt.

Berättarmiljöer

 

Den senast veckan har jag berättat på tre olika ställen och i tre fantastiska miljöer. I onsdags var det på Johans trädgård i Eslöv - ett fantastiskt växthus fyllt med apelsin- och olivträd och blommor som prunkade i alla färger. I torsdags var jag påTisvilde Bio där jag berättade i foajén, där det fanns gamla härliga skinnsoffor, en stor bioprojektor och en toalett tapetserad med filmstjärnor, t.o.m. med på toalettsitsen. Och så i lördags då jag på Tyko Brahemuséet på Ven tillsammans med min publik kurade i hop i en gammal källarhåla upplyst av stearinljusens fladdrande lågor. Det är inte utan att mitt berättande för mig till de met olika och spännande ställen.

Världskonsten berättar

Jag sitter och blädrar i en konstbok med många spännande bilder. Alla berättar sin historia för mig när jag tittar på dem. En del historier är mer spännande än andra, t.ex, den bifogade picassobilden.
Historier som propsar på att bli berättade. Det blir nog ett berättarprogram så småningom.

SAGOR à la Carte

Jag får ofta förfrågningar om att berätta sagor utanför mina fasta program. Man vill att jag sätter ihop något som passar för tillfället genom att välja från min sagorepertoar. Det gör jag naturligtvis gärna, och i går då jag jobbade med min hemsida, kom jag på vad den sortens sagoberättande kan kallas.
Sagor à la carte är just ett passande namn.

Nytt Berättarprogram

Efter att länge ha gått och funderat på något nytt och spännande att berätta har jag nu fastnat för den ryska sagoskatten. Sagorna är romantiska, fantasifulla och har dessutom en god moral. Den lille vinner alltid och den onde får sitt straff. Dessutom passar sagorna bra för alla åldrar fast pogrammet är tänkt för åk 2 till åk 4

Indien klarnar

Efter en omtumlande resa till Inden i höstas börjar intrycken äntligen sätta sig. Bl.a. har jag hittat en för mig helt ny historieskatt nämligen den om Birbal och kejsar Akbar. De är båda historiska personer som levde på 1500-talet. Kejsar Akbar var den mäktigaste av mogul- härskarna och Akbar var hans kloke och kvicktänkte rådgivare. Historierna om dem fyller volymer av böcker, och jag tänker pröva mågra av dem i Lund på söndagkväll. Jag tycker mycket om dessa historier. Hoppas att publiken gör det samma.