UTTRYCK FÖR SORG

Google är en fantastisk sökmotor, där man kan hitta mycket spännande. Numera söker jag mest på bilder. Det ger många nya och oväntade sökvägar. Genom att bildgoogla på Gilgamesh har jag bl.a. funnit vägen till Ludmilla Zeman, som är en fantastisk illustratör. Hennes illustrerade utgåva av Gilgameshsagan i tre böcker ger många fantastiska bildupplevelser. Vad sägs t.ex. om bifogade illustration? Man ser Gilgamesh begråta sin döde vän Enkidu. Kan sorg skildras vackrare och mer innerligt? Man blir djupt gripen av att titta på bilden.

HEDER ÅT GEORGE SMITH

All heder åt den unge engelske assyriologen Georg Smith, som 1872 upptäckte en av världens äldsta litterära berättelser nämligen Gilgamesheposet. Han satt i British museums källare och katalogiserade kilskriftstavlor från kung Assurbanipals bibliotek i Ninive, då han plötsligt fick syn på kilskrifts-tecknet för duva. Det visade sig att det var en del av berättelsen om Utanapishtim, som byggde sig en väldig båt för att rädda sig undan en översvämningskatastrof. Det var historien om gubben Noah fast nästan 2000 år äldre än bibeln. Hans upptäckt väckte sensation och han fick pengar att resa ner till Mesopotamien för att hitta resten av historien. Det gjorde han, men dog 1876 i tyfus i Aleppo. Andra fick sammanställa hans fynd och i dag har vi tack vare honom en fantastisk historia, som det har roat mig att berätta hel eller i delar. Spännande att kunna återberätta ett så gammalt verk. Det visar dessutom att vi människor är oss lika i alla tider.

MARDRÖM

I natt drömde jag en riktig mardröm. Jag brukar annars inte drömma, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Men nu var det annorlunda, och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade drömt att jag var präst och stod i en predikstol. Nedanför mig var kyrkan full av folk och jag skulle berätta en historia för dem. Jag kände att det jag hade att säga var mycket viktigt och jag måste framföra det till dem, men det var bara det att ingen lyssnade, hur mycket jag än försökte nå fram till dem. Man skrek och man tjoade och sprang om kring. Oväsendet och ointresset bara ökade medan jag greps av allt större panik.
Jag är glad att jag i vaket tillstånd får berätta för en publik som frivilligt lyssnar på mig. Som i drömmen vill jag inte ha det.

OVÄNTAT MÖTE

Jag har träffat Nasruddin Hodja på det Anatoliska höglandet (Turkiet). Han kom ridande bak och fram på en åsna. När man påtalade att han satt felvänd på åsneryggen, svarade han: Jag sitter rätt. Det är åsnan som går åt fel håll!
Jag har tidigare använt mig av berättelser om denne man, som är ett uttryck för turkisk folklig humor.
Dessa historier fungerar nämligen utmärkt som isbrytare. Nu har jag på resan till Kappadokien köpt en bok med Hodja-historier. Den kommer säkert att ge ytterligare tillskott till min samling av isbrytare.

FARVÄL TILL EN VÄN

Under många år har jag varit adopterad av grannens katt - en svart och lurvig kattherre med namnet Trassel. När jag säger adopterad, så menar jag det verkligen. Han har givit mig mycket kärlek och glädje.Han har kommit dagligen för att titta till mig och se efter hur jag mår. Så i går kom Trassels matte Carina på besök med honom. Han ville säga adjö. Nästa dag skulle han åka iväg till djursjukhuset och få en spruta, så han somnade in. En stor tumör på hans ena lunga lämnade ingen återvändo. Adjö Trassel! Det kommer verkligen att bli tomt efter dig!

OVÄNTAD SYN

I dag såg jag något som jag aldrig förr har sett i mitt drygt sjuttioåriga liv. Jag satt och tittade ut genom fönstret i mitt bibliotek då jag plötsligt fick syn på något i syrenbusken. Det var en liten fågel som jag aldrig sett förut. Den satt stilla så pass länge att jag hann registrera dess utseende. Därefter hämtade jag den fågelbok, som jag en gång fått i present av min vän Per - ornitologen. Efter en stunds bläddrande fann jag den. Det visade sig att det var en fågel som kallas svarthätta. Nog för att vi har många olika sorters fåglar i Rydebäck, men den här var en fullkomlig nyhet åtminstone för mig.

MINNESUTFLYKT I BETFÄLTET

Jag körde förbi en betupptagare här om dagen - en väldig maskin som tog upp sockerbetor på löpande band. Då började jag plötsligt minnas hur det gick till i betfältet när jag var liten. Då togs betorna upp manuellt och det var ett tungt och slitsamt jobb - både att gräva upp betorna för hand och att hugga av blasten. Det var det min mor gjorde, när en fotograf från Sydsvenskan passerade förbi. Bilden blev en succé och publicerades i ett flertal tidningar och i bildtidningen Se blev hon t. o. m. utnämnd till Miss Beta. Vilken okunnighet! den som låg och slet i betorna kände sig verkligen inte som en skönhetdrottning. På tisdag när det är berättarkafé i Landskrona tänker jag berätta om mina minnen från betfältet. Det är viktigt att komma ihåg hur det var.

HÄSTKASTANJERNAS TID

Nu börjar hösten göra sig påmind på allvar och hästkastanjens frukter faller till marken. När jag var barn samlade och lekte vi med kastanjer. Minnet av det gav mig för några år sedan idén till en historia, som jag kallat "I hästkastanjens våld". Vad  händer när man placerar en magisk kastanj i en källare och den börjar växa? Ja det får man veta i min historia. Jag har precis bestämt mig för att berätta den historien som kalibreringsberättelse vid SM i berättarslam i Alingsås. Jag tror att det kan passa bra med årstiden.

HÖSTENS FÖRSTA BERÄTTARKAFÉ

Lasse i väntan på kaféet

Höstens första berättarkafé i Landskrona blev lite annorlunda. Då vår vanliga lokal är under ombyggnad fick vi hålla till uppe på scenen på Landskrona teater. Våra lyktor skapade en trolsk stämning i det dunkla rummet, där en talrik publik fick lyssna till ett antal fantastiska historier. Veckan innan var jag med och berättade i ett växthus i Eslöv. Spännande och nya miljöer kan verkligen sätta extra piff på berättandet.

GÖRA EN BERÄTTELSE TILL SIN EGEN

Jag har ett tag brottats med en skotsk historia om en pojke som lyckas fånga döden och stoppa honom i en nöt. Den har känts väldigt obekväm och jag har egentligen inte hittat något sätt att berätta den på.
Men så i natt kom jag på det. Jag ska lägga den i en miljö som jag känner till - min barndoms Eskilstorps ängar, och genast känns det hela riktigt hemtamt. Jag ska testa att berätta på det nya sättet i Eslöv på torsdag. Hoppas att det känns lika bra efteråt.

NÅEDE DE FAERGEN?

I min jakt på historier om Döden har jag fastnat för Johannes V Jensens Nåede de faergen? Den skrevs 1925 som trafiksäkerhetspropaganda, och handlar om ett ungt par som möter döden genom vårdslös framfart på motorcykel. Bilden är från Carl Th. Dreyers filmatisering från 1948. Det är en häftig historia med stegring och det ska bli spännande att försöka berätta den.

TÄNK ATT VI HÅLLIT PÅ I 15 ÅR

1999 startade Skånska teatern ett integrationsprojekt för att nya och gamla svenskar skulle komma samman. I projektet ingick bland annat berättarkaféer. Projektpengarna tog snart slut men berättarkaféerna fortsatte. Vi trodde då att det skulle bli en kortvarig grej, men aj vad vi bedrog oss.
Kaféerna drar fortfarande mycket folk och lockar till sig många gästberättare. Den 9 augusti firade vi 15-års jubileum, med mycket folk. 15 år har gått otroligt fort, men gud vad roligt vi har haft det.

EN STOR BERÄTTARE

I min jakt på historier om döden har jag hittat en berättelse om en pojke, som lyckas stänga in döden i ett nötskal. Det är en berättelse från det skotska resandefolkets tradition och den är återberättad av den store skotske historieberättaren Duncan Williamson. Jag har en gång träffat Duncan i Ljungby och haft glädjen att trollbindas av hans berättarkonst. Han är tyvärr inte längre i livet, men på sin repertoar hade han över 3000 historier. Det lär jag aldrig komma i närheten av. Jag får nöja mig med ett par tre hundra.

DÖDEN LURAR - LURA DÖDEN!

Jag har i mitt berättande samlat på mig ett antal historier om döden. Först ut var nog min berättelse om en nära-döden-upplevelse jag hade som barn, men också Avlatskrämarens berättelse från Canterbury tales har jag berättat ofta. Nu tänker jag samla en bukett historier kring temat döden och göra ett berättarprogram av dem. Titeln på programmet blir texten på en trafiksäkerhetsaffisch som jag minns från det jag var barn -  "Döden lurar - lura döden! Hoppas bara min publik är lika intresserad av ämnet som jag.

ATT BJUSSA PÅ EN SAGA

På berättarfestivalen i Ljungby träffar man många intressanta människor. I år bland annat live-gruppen Nistingur. Jag besökte dem en morgon då de höll på att förvandla sig själva till troll. I den fantasifulla kostymeringen ingick även långa och spetsiga öron, vilket osökt kom mig att tänka på den gamla irländska sagan om Llard Lichar, kungen som hade åsneöron. Han tog livet av alla frisörer som klippte honom för att kunna bevara sin hemlighet. Jag kunde inte låta bli att berätta den sagan för dem medan de gjorde sig iordning, något som utföll till stor belåtenhet. Det är nämligen en egenskap man har som berättare: Att kunna bjussa på en saga.

EN KRAM GÖR GOTT I BLAND

Samtidigt med årets Ljungbyfestival pågick ett nordiskt berättarläger för ungdomar. Det var trevliga och intresserade unga människor och det var roligt att berätta tillsammans med dem och prata med dem. De gav onekligen gott hopp om berättandets framtid. Två av flickorna kom fram till mig och frågade om de fick krama mig. Varför det? undrade jag. För att du berättar så bra blev svaret. Det värmde ett gammalt berättarhjärta.

AFRIKANSKA SAGOR

Jag har länge tyckt att afrikanska djursagor inte är något för mig, men när jag här om veckan berättade sagor för förskolebarn nere i Lund, tog jag med ett par stycken. När jag såg barnens förtjusning, kom jag på att de inte är så dumma att berätta trots allt. Jag har därför börjat sammanställa ett program med just afrikanska djursagor och lyckats hitta en hand full riktigt vassa sådana. Historien om apans hjärta, som ses illustrerad ovan hör klart dit. Dessa sagor har en bra moral och är dessutom riktigt roliga att berätta. De kommer dessutom att utöka min repertoar med historier för yngre barn, något som jag behöver.

TACK NORGE

I dag den 17 maj går mina tankar till mina norska berättarvänner. En särskild tanke går till Kristin Lyhmann, som betytt så mycket för mitt berättande. Det var mötet med henne och kursen "att lyve sitt liv" i Hönefoss, som fick igång mig att på allvar göra egna historier och att utveckla den teknik som jag kallar minnesfiske. Minnesfiskehistorierna består ofta av fragment från olika upplevelser, som sedan blandas i hop i fantasins stora mixer, för att sedan komma ut i form av nästan sanna berättelser.
Men, tänker du, de historierna kan väl inte vara sanna. Men jag försäkrar att de är sannare än man tror. Ibland måste man ljuga en del för att sanningen ska komma fram.

LYCKAN ATT VARA BERÄTTARE

När jag för sju år sen gick i pension så startade jag mitt lilla företag SAGANS UNDERBARA VÄRLD. Under de här åren har jag kanske inte varit nerlusad mes jobb, men gud vad trevligt jag har haft det. För några veckor sen var jag t.ex. på besök i en skrivarcirkel, där jag för sju damer berättade egna minnesfiskehistorier och försökte lära ut hur man gör sådana. Sejouren varade två timmar och jag hade så trevligt att jag inte ens märkte hur fort tiden gick. I går berättade jag sagor för lågstadiebarn i Lund och blev avtackad av flickorna som ställde upp sig på rad för att krama mig. Vilken lycka det är att vara berättare och dessutom tjänar jag en slant.

ÄNTLIGEN SKA JAG BERÄTTA RYSKA SAGOR

För ett par år sedan gjorde jag ett berättarprogram för lågstadiet med ryska sagor. Till min stora sorg har det inte varit någon efterfrågan på det. Men nu har Fågelskolan i Lund hört  av sig och vill att jag ska berätta sagor för deras elever. "Det får gärna handla om ont och gott och vara lite kusligt", sa beställaren. Då passar sagan om Vasilissa, vars elaka styvmor skickar henne till häxan Baba Jaga, precis. Jag har ingen större erfarenhet av att berätta för barn i den åldern, men jag ser fram emot det hela med spänning.

FISKE I MINNETS VATTEN

Inför ett besök i Örkelljunga sitter jag och funderar över de av mina historier som kommit till genom s.k. minnesfiske. När man fiskar i minnets vatten vet man inte vad man får på kroken. Det kan vara ett minne som genast duger till att berätta, men för det mesta består fångsten av minnesfragment, en känsla eller ett sinnesintryck, som man egentligen inte kan ha till någon ting. Men de propsar ändå på att tas i bruk, att läggas in i fantasins stora shaker och komma ut i form av nästan sanna historier. För sanna blir de. Nästan sannare än verkligheten. Åtminstone upplever jag dem så.

ATT GÖRA NÅGON GLAD

Eftermiddagen i går tillbringade jag på Landskrona muséum. Närmare bestämt på medeltidsavdelningen. Iförd min medeltidskostym modell 1390 berättade jag Skrönor från det medeltida Landskrona. Två föreställningar blev det inför en liten men intresserad publik. När jag höll på att packa ihop efter andra föreställningen, kom en kvinna fram till mig. Hon beklagade att hon kommit för sent och såg så besviken ut att jag kände behov att gottgöra henne på något vis. Jag fick henne att sätta sig ner på en av åhörarplatserna och så berättade jag avlatskrämarens historia. Fast denna historia är ryslig och handlar om hur tre unga män möter döden, så tycktes hon både glad och tacksam över att jag ville berätta för henne. Hon förklarade att hon skulle leva på berättelsen ett bra tag framöver. Visst är det något visst med att få en historia berättad för sig.

FÖLJETONG

På ett berättarkafé bör man inte berätta allt för länge. Högst 10 minuter är att rekommendera. Vad gör man då om man vill berätta en längre historia? Ja, en lösning är ju att dela upp det hela i mindre bitar.
Att berätta en ny bit varje gång det är berättarkafé. Idén är inte ny. Om den tillämpas i en regelbundet utkommande tidskrift kallas det följetong. Tanken är att läsaren ska lockas att införskaffa även nästa nummer. Om man nu gör på samma sätt med en berättelse. Kommer lyssnarna då att känna att de måste komma nästa gång? Jag hoppas det och har därför beslutat att skapa en berättarföljetong. En berättelse som passar utmärkt i detta syfte är världens äldsta nedskriva berättelse - Gilgamesheposet. I går startade jag följetongen med att berätta de två första tavlorna. Få se hur det går! Fortsättning följer tisdagen den 9 september.

EN GAMMAL BEKANT

När jag här om dagen satt och bläddrade i mina berättarpärmar hittade jag manus till min allra första berättarföreställning. Det gjordes på sommaren 1999 och hade sin utgångspunkt i världens äldsta bevarade versberättelse, Sagan om kung Gilgamesh. Det är en historia som fascinerade mig mycket , men den var en alldeles för ambitiös uppgift åt en oerfaren berättare, så mer än en föreställning blev det inte den gången. Jag har emellertid senare tagit upp bitar ur sagan, t.ex. den som handlar om himmelstjuren, som ingår i föreställningen Från Gilgamesh till Blixen. Nu läser jag om mitt manus och finner att berättelsen har potential. Helt klart ska den tas upp på repertoaren igen. Vi får väl se när det kan bli.

VÄRLDSBERÄTTARDAGEN

Världsberättardagen den 20 mars firade jag på Landskrona teater. Jag var den enda muntlige berättaren i ett två och en halv timme långt showprogram med mycket musik och dans. Jag var också den klart äldsta på scenen liksom berättarkonsten. Inför nästan 200 i publik, mest unga, framförde jag en saga insamlad av Eva Wikström. Jag försöker göra reklam för henne så ofta det går, för trots att hon är född i Landskrona kommun så har man inte visat henne den uppmärksamhet hon är värd. "Den rödhårige fästmannen" gick verkligen hem hos publiken, och det blev bra reklam både för henne och berättarkonsten.

AVLATSFÖRSÄLJARENS BERÄTTELSE

För rätt så många år sedan gjorde jag till en kulturnatt på Landskrona muséum ett program som jag kallade Skrönor från det medeltida Landskrona. Då använde jag bland annat mig av en historia från Canterbury tales, som handlar om tre rucklare som söker upp Döden för att prata förstånd med honom, men de träffar honom på ett helt annat sätt än de tänkt sig. Föga anade jag då att denna historia skulle följa med mig och ge berättaruppdrag i många år. Just nu berättar jag den åter på Landskrona muséum både i form av ett skapande skola projekt och på muséets påskdag den 13 april. 

MITT BLOGGER KRÅNGLAR

Tyvärr så fungerar just nu inte blogger som det ska på min dator. Det vägrar lägga till bilder. Det tycker jag är trist, för halva nöjet med att ha en blogg är att kunna lägga in intressanta bilder på inläggen.

PREMIÄR FÖR CANTERBURY TALES

I dag har Birgitta Liljeqvist och jag haft den första föreställningen på tema Canterbury tales på Landskrona muséum. D.v.s. Birgitta har visat utställningen om det medeltida Landskrona och jag har fyllt ut med historier ur Canterbury tales. Premiärpubliken var en årskurs tre från Västervångskolan.
Jättehärliga och aktiva ungar som verkligen tycktes gilla de historier jag berättade. Innehållet är både våldsamt och erotiskt. De är absolut inte ämnade för barn, men vilka historier är det . Med tanke på alla de rysligheter som ungar ser i dag på TV, så är de dock en mild fläkt. Det gör att jag verkligen ser fram emot fler berättartillfällen på muséet, och det är härligt att berätta för barn igen.

DAGS FÖR MEDELTIDSKOSTYMEN

Nu tycks det äntligen rulla i gång, skapande skola-projektet med Canterbury tales, som tema. Den 10 mars berättar jag tillsammans med Birgitta Liljeqvist på medeltidsavdelningen på Landskrona muséum. Jag har därför i dag letat fram alla de attiraljer, som förvandlar mig till medeltidsmänniska. Nu är det bara historierna som måste sitta som en smäck, och så måste jag åka ner en gång till muséet och känna in miljön. Det ligger som ni förstår en hel del jobb framöver innan det kan bli något berättande.

PÅ JAKT EFTER EN REPETOAR

När jag började berätta mera regelbundet ökade behovet av en repertoar. Jag sökte mig då bland annat till den antika grekiska sagovärlden. Jag har alltid letat efter det lite mera ovanliga och fann då den vackra och tragiska historien om den lille satyren Marsyas, som hittade gudinnan Atenas bortkastade flöjt och började spela. Han sa sig vara en bättre spelman än självaste Apollon och blev för sitt övermod utmanad i en spelmanstävling och förlorade. Som straff blev han levande flådd och guden hängde upp hans hud i ett träd, som varning för alla dem som ansåg sig bättre än gudarna. Jantelagen gällde tydligen redan under antiken.

DET FÖRLORADE PARADISET

Det är nu två år sedan min mor dog. På berättarkaféet på tisdag tänker jag berätta de del av hennes historia. Den bygger på de berättelser om hennes barndom, som hon själv berättade för mig när jag var liten. Hon växte upp på en gård på Söderslätt, som min morfar och mormor tvingades lämna under depressionen i början på 1930-talet. Min mor var 10 år när det hände och hon upplevde det som att köras ut ur paradiset. På bilden ser man min mor (flickan med dockan) och hennes syskon. Att berätta historien är att förmedla ett stycke svensk historia och leder till tankar att det absolut inte var bättre förr i tiden.

FLAGGAN I TOPP

På tisdag 11/2 börjar vi i Berättarklubben vårt femtonde år. När berättarverksamheten startade i Landskrona 1999 anade vi som var inblandade i den inte att vi fortfarande efter 15 år skulle hålla på med att berätta historier. Det som vi trodde var en tillfällig fluga visade sig vara en seglivad företeelse, populär både hos publik och berättande gäster. Det är med glädje som Berättarklubben bjuder in till en ny säsong. Flaggan i topp för 15-årsjubilaren.

SKENBART ENKELT

Det var på ett skolteateruppspel i Landskrona för en hel del år sedan. Ett av programpunkterna uteblev och Anders Granström blev ombedd att ersätta. Det gjorde han både genialt och enkelt. Han ställde en fotogenlykta mitt på golvet och samlade ett gäng stökiga sjätteklassare i en ring runt om. När han tänt lyktan och ljuset i lokalen dämpats, satte han igång att berätta sagor från olika håll i världen. Ungarna var helt hänförda och satt och lyssnade med gapande munnar. De var totalt inne i berättelsernas värld. Jag var precis lika tagen som de och förstod att jag fick uppleva berättandets kraft och magi. Det fick mig att definitivt fatta ett livsavgörande beslut. Jag skulle bli berättare.

FELANDE LÄNKEN

När jag började i realskolan fick jag för första gången höra talas om Darwins teorier om människans ursprung. Det var vår lärare i historia, Hugo Carlsson, som invigde oss i darwinismens mysterier. För oss som både i folkskolan och i söndagsskolan fått oss till livs att Gud skapat människan till sin avbild var tanken att människan skulle vara ett djur som andra både spännande och motsägelsefull. Men vår lärare var ju en auktoritet och det lät ju övertygande när han berättade om människans stamträd. Det fanns i kedjan någon som kallades felande länken, som var stamfar både till apor och människor. Den individen var spännande att fantisera kring och vi spekulerade i hur denne sett ut. Svaret hittade jag i Djurens värld, ett biologiskt verk i tolv band som fanns i mitt hem. Där fanns en bit in i tolfte bandet en teckning av schimpanser av vilka en var skrattretande lik vår lärare. Hade man satt på denna apa fluga och grå kostym hade det varit på pricken. Jag framförde nu teorin att magister Carlsson var den felande länken, men tyvärr kom mina teorier på skam. Annars hade jag kunnat bevisa att Darwin hade rätt.