EN BERÄTTELSE OM SUPERINFLATIONEN

Hugo Carlsson var min lärare i svenska och historia i realskolan och en utmärkt berättare. Han använde berättandet i sin undervisning, och än i dag 60 år senare kommer jag ihåg hans berättelser. Jag har använt dem själv i min lärargärning t.ex. den om superinflationen i Tyskland:
Strax efter första världskriget var det två bröder som ärvde en förmögenhet efter sin far. Den ene brodern fortsatte sitt arbete som vanligt och satte in arvet på banken. Den andre däremot sa upp sig från sitt jobb och började leva livets glada dagar för pengarna. Bland annat drack han upp dem. Så kom då superinflationen och när den pågått ett tag, så sålde den slösaktige brodern sina tomglas för ett större belopp än den skötsamme hade på banken.
Medge att berättelsen ger en klar och tydlig bild av superinflationens konsekvenser.

TOSSINGAHISTORIER

Min vän och lärare Ulf Palmenfelt har ägnat sig en hel del åt att samla och beskriva barns folklore.
Han har gett ut böcker om barns spökhistorier, Bellmanvitsar, gåtor, rim och ramsor, men jag vet inte om han har ägnat sig åt de tossingahistorier, som vi berättade när jag var barn i början av 1950-talet.
Det var historier som krävde en hel del av berättaren. Det gällde att ha bra tempo och att få till poängen på slutet. Här kommer ett litet exempel:
En journalist var på besök på ett mentalsjukhus, där de fått en ny simbassäng. Tossingarna hade hur roligt som helst. De simmade och hoppade i med huvudet före. Det fanns t.o.m. ett hopptorn, så man kunde hoppa i från hög höjd. Journalisten frågade tossingarna vad de tyckte om sin nya bassäng
- Jo, det är jättekul, löd svaret, och ännu roligare blir det på måndag.
- Varför blir det roligare på måndag, undrade journalisten.
- Jo, svarade de, för då är det vatten i den.

SNART ÄR DET JUL

Vi har inte haft uppe vår julgran på flera år men i jul kommer barnbarnen på besök, så därför har jag krupit ut på vinden och leta fram gran och prydnader. Nu har jag fått upp den. Det blev inte så tokigt tycker jag. Visst är det stämningsfullt med en julgran, även om den som i detta fall inte luktar barr. Man kan ju förstås spreja på lite dofter, men jag tror nog att jag föredrar en luktfri gran.

FÖRSTA FÖRSÖKET

Lägergården vid Snogeholmssjön

Tänker efter när jag kom på att det var roligt att berätta. Jag tror det var sommaren 1955 och jag var 12 år och på läger vid Snogeholmssjön. Vi var väl en så där tio grabbar som sov på loftet i ett av husen. Vi låg där i en rad i våra sovsäckar på halmmadrasser och berättade historier. Barns berättande är alltid mycket modebetonat. Den sommaren var det "tossingahistorier" som var moderna. Det var historier som krävde att berättaren både hade ett bra tempo och förmåga att få till poängen på slutet. Annars blev det inte roligt och då var det ingen som skrattade. Den veckans berättande på sovloftet gav mersmak och var god träning. Kunskaper i berättande som har följt mig genom livet.

OMEDVETEN RACISM

Jag gick en gång i söndagsskola anordnad av Immanuelkyrkan. Hednamissionen var tydligen en viktig del av Immanuelkyrkans verksamhet och varje söndag fick vi barn lägga en slant för detta ändamål. Kollekten samlades in med en sparbössa, som hade formen av en svart man och som mera liknade en apa än en människa. Figuren hade ett stort gap med tjocka röda läppar och höger hand var framsträckt. Man kunde placera ett mynt i den framsträckta handen, och sedan tryckte söndagsskolläraren på en knapp på figurens vänstra axel. Då stoppade figuren in myntet i munnen, och det försvann in i dess inre med ett klirrande ljud, medan figuren rullade med ögonen. Det var med andra ord en väldigt rasistisk avbildning, men på den tiden hade ingen av oss barn träffat svarta människor, så vi reagerade inte på det. I dag går det gudskelov inte att använda en sådan sparbössa.

BERÄTTELSEN OM BERÄTTELSERNA

I femton år har jag varit scenberättare, och jag får ofta frågan om varför jag berättar. Jag brukar svara att jag inte vet, men att jag ska tänka på det. Naturligtvis finns det många händelser under mitt 71-åriga liv som bidragit till att jag blivit berättare. Jag har nu satt mig ner för att tänka efter. En av mina första erfarenheter av berättandets lustfylldhet fick jag i söndagskolan. Min lärare där hette Petrus Björkman och var en strålande berättare. Bibelhistorierna berättades med hjälp av flanellograf och både dem och annat berättade han på ett medryckande sätt. En av de första historierna jag minns var den om den barmhärtige samariten. Den etsades in i mitt minne och har följt med mig hela livet. Det är så muntligt berättande fungerar när det är som bäst.

MINNEN FRÅN BETFÄLTET

En väsentlig del av mina minnen utgörs av arbetet med sockerbetorna. Jag fick som liten tillbringa en hel del tid i betfältet. Under tiden som jag gjorde det låg min mor bl.a. på knä och nackade betor, och det är så jag minns henne. Kniven i högsta hugg, kluten på huvudet, blåstället och den gröna koftan, säckvävsförklädet och så gummistövlar och gummihandskar. Så såg hon också ut den eftermiddag som en fotograf från tidningen Sydsvenskan kom utklivande till henne och bad att få ta en bild. Dagen efter var hon på bild på första sidan med rubriken "Betsäsongen har börjat". Men det stannade inte med det. Bilden såldes vidare och spreds i en rad olika publikationer. Hon förekom i ett flertal veckotidningar, och i bildtidningen Se blev hon utnämnd till "Miss Beta". Vi har ofta skratta åt det. Vilken okunnighet! Den som låg i betfältet och jobbade kände sig verkligen inte som en skönhetsmiss.

INGENTING ÄR SIG LIKT

När jag nu avslutar min berättelse om min barndomsby, slår det mig att det inte mycket som är sig likt. Sockerbruket är nerlagt sedan länge. En del av fabriksbyggnaderna står ännu kvar, fast den höga skorstenen har man vält. Gubbarna som var min fars arbetskamrater finner man numera på kyrkogården. Affärerna har bommat igen för länge sen och skolorna är nerlagda, post och järnvägsstation lika så. Järnvägsspåren är för länge sen upprivna. men järnvägsbron, där vi hade vårt krypin, finns faktiskt kvar ännu. Men gamla Hököpinge lever kvar i mitt minne, lever kvar som en sorgsen melodi - Hököpinge blues. Om du vill kan jag komma och berätta.

TILLBAKA TILL KLASSAMHÄLLET

När jag nu sitter och tänker tillbaka på min barndom i Hököpinge, så dyker minnen om min första skoltid upp. Jag började i första klass i småskolan hos fröken Linnea Larsson. Innan jag började skolan var jag ganska omedveten om att det var skillnad på folk och folk. Det var något jag fick lära mig nu. Vår småskolefröken var noga med att pränta in det i oss. Vi barn behandlades nämligen olika, beroende på vilken ställning våra föräldrar hade i samhället. Överst på stegen satt barnen till tjänstemännen på Sockerbruket. Sen kom böndernas ätteläggar, och längst ner placerades vi arbetarungar. Den som en gång fostrats på detta sätt kan väl inte gilla de klassklyftor som skapas i dagens samhälle. Långt mindre lägga sin röst på Alliansen.
 

EN HISTORIA OM KACKERLACKOR

Jag har börjat att gå 12 - 13 år tillbaka i mitt berättarregister, för att se om det finns något användbart ibland de historier jag berättade då. Den 27 februari 2001 berättade jag till exempel en historia som handlade om kackerlackor (blattodea orientalis). Det var en upplevelse som jag hade haft, när jag som ung sjöman jobbade på kryssningsfartyget Stella polaris. Det var då jag hamnade på min första och enda kackerlackskapplöpning  Nu har jag berättat den igen två gånger i rad, och till min stora förnöjelse så håller den fortfarande måttet. Det blir säkert fler tillfällen.

TILL MINNE AV OSKAR

När jag var barn hade vi varje år en hushållsgris. Den inhandlades framåt vårkanten som kulting och göddes för att slaktas till jul. Grisen höll till i svinahuset, som var en liten del av vårt uthus. Där hade han det nog ganska bra, med matho och ett hörn med halm att sova i. Han kunde också gå utomhus i en kätte särskilt avsedd för detta ändamål. Alla våra grisar hette Oskar, och de numrerades på samma sätt som kungar, d.v.s. Oskar I, Oskar II o.s.v.  Den som vuxit upp med en gris på detta sätt har lärt sig att grisar inte är grisiga utan tvärt om mycket renliga djur. Dessutom har man lärt sig betydelsen av ordet kelgris. Grisar är nämligen mycket trevliga och sällskapliga djur. Oskar måste naturligtvis vara med på ett hörn, när jag arbetar med Hököpinge blues.

MINA FÖRSTA MINNEN

Sitter och tänker på mina alla första minnen. De är troligen från fyraårsåldern och inte särskilt många. Bland annat fladdrar synen av en kaninbur med flera nätdörrar i flera våningar förbi. Bakom varje nät ser jag en mumsande kaninnos. Efter kriget var köttet ransonerat och man födde upp kaniner som mat. Men det minne som är allra starkast är en rullebör av trä, som min far gjort åt mig. Anledningen till att jag minns den var att den blev totalt krossad under brödutkörarens skåpbil. Jag minns att jag blev väldigt ledsen.

HÖKÖPINGE BLUES

Efter att på Landskrona teater sett Ronny Erikssons fantastiska show, där han berättar om sin uppväxt i Norrbottens inland, känner jag mig väldigt inspirerad att ta ett nytt samlat grepp på alla mina historier om min uppväxt i lilla Hököpinge på Söderslätt. Målet är att göra en berättarföreställning på en timmas tid om hur det var att växa upp som arbetargrabb på 40 och 50-talet. Arbetsnamnet är Hököpinge blues. Stoff har jag i överflöd. Nu gäller det bara att göra något av det, så att folk vill lyssna.

FÖRDELAR MED ETT HANDIKAPP

Jag läste i dag i Dagens Nyheter en intervju med kriminologen Jerzy Sarnecki, där han berättar om sitt handikapp, dyslexin. Den har alltid varit ett problem, säger han, men den har gjort honom bra på att komma ihåg det han hör och att minnas. Som dyslektiker kan jag bara intyga att så är fallet. Även jag har blivit bra på att lyssna och minnas. Det är egenskaper som man har stor nytta av som muntlig berättare. Jag får ofta frågan när jag berättar hur jag kan komma i håg så mycket. Svaret är att det kan jag tacka mitt handikapp för.

VARFÖR JAG BERÄTTAR

Jag får ofta frågan varför jag berättar. Det är en fråga som knappast har ett entydigt svar. Det är väl ett uttryck för min skaparlust. Jag har alltid varit en skapande människa. Att berätta är att skapa med enkla medel. Det behövs inga komplicerade hjälpmedel, och det är något som jag kan göra själv. Att säga att jag inte är beroende av andra är emellertid en kraftig underdrift. En berättare är i högsta grad beroende av samspelet med sin publik. Detta samspel fascinerar mig mycket. Det är det som gör berättandet till en levande konstart. Mitt berättande är också ett uttryck för viljan att underhålla andra. Jag tror emellertid inte att jag berättar för att visa upp mig själv. Exhibitionist är jag långt ifrån. Men det främsta skälet till att jag berättar, tror jag är att jag har så förbaskat roligt när jag gör det.

ALLA BERÄTTELSER ÄR INTE MAGISKA

När man som jag ofta besöker berättarkaféer, så upplever man då och då att berättare inte lyckas skapa magi. I stället är det bara segt och tråkigt, vilket kan ha många orsaker. Det händer att berättaren älskar sin egen röst mer än den historia han berättar; att berättaren inte har vett att begränsa sig utan håller på i evigheter; att berättaren krånglar till det eller t.o.m. totalt saknar dramaturgi; eller vilket är ännu värre berättar utan att ha tänkt igenom och tränat på sin historia. Den dagen man upplever mig på det viset, ska jag lägga av att berätta. Det lovar jag.

BERÄTTANDETS MAGI

Vi berättare funderar ofta över vad det är som kan göra vissa berättarstunder så magiska. Egentligen vet vi inte svaret, men har alla haft upplevelsen. Kanske ligger svaret i berättelsen om de tre dockhuvudena. De ser lika dana ut, men berättaren finner skillnaden på dem genom att stoppa in ett av sina hårstrån i dockhuvudenas öron. När han stoppar in sitt gråa hårstrå genom örat på det tredje huvudet, kommer det ut genom dockans mun och skimrar i alla regnbågens färger. Han deklarerar då att det tredje huvudet är en berättares huvud, för säger han, berättaren kan konsten att förvandla den grå vardagen till skimrande magi, så att alla vill lyssna till hans historier. Det är kanske här hemligheten ligger.

EN KONST BLAND KONSTERNA

NEC FASCEC NEC OPES SOLA ARTIS SCEPTRA PERENNANT - Varken makt eller rikedom, endast konstens välde består. Inskriptionen fanns en gång att läsa på Tycho Brahes observatorium Stjärneborg. Här om dagen var jag på Ven och berättade på Sophis skördedag på Tycho Brahe muséet. Det var en dag då konsten verkligen lyftes fram, både astronomi, trädgårdskonst och musik, men också det muntliga berättandet. För en gångs skull var berättarkonsten där den hör hemma - bland konsterna. Berättande är nämligen en egen konstart. Önskar att folk ville förstå det.

 

ACK VÄRMELAND DU SKÖNA

 Solnedgång över Fryken

Någon har sagt att Värmland inte är ett landskap utan ett sinnestillstånd. Efter att några dagar haft förmånen att vistas i Värmland är jag beredd att hålla med. Som vanligt stod fantastiska Västanå teater på programmet. Årets föreställning är Nils Holgersson - en i mitt tycke ganska tråkig skolbok, som teatern lyckats att göra en spännande moralitet av och dessutom en njutning för både öra och öga
På programmet stod också ett besök på Sandgrund i Karlstad, där Lars Lerin numera ställer ut sina bilder - även dessa en njutning för ögat. Ja det är verkligen något särskilt med Värmland - som åstadkommit så många berättare och konstnärer.

ATT PLOCKA IHOP EN RENÄSSANSKOSTYM

På Sophie Brahes skördedag på Ven den 7 september ska sagoberättaren naturligtvis vara klädd i tidstypiska kläder. I en av mina dräkthistoriska böcker "Everyday kostym in Britain" hittar jag bilder på hur enklare folk var klädda på 1500-talet. Genom att plöja mina och hustruns gardrober fixar sig detta. På huvudet en barett i svart filt, som hustrun inte längre använder. På överkroppen en skjorta i grovt linne, som jag egentligen sytt till min medeltidskostym. Ovan på den en sammetsväst som jag egentligen tänkt som scenkostym, men aldrig använder annars. På benen ett par svarta långstrumpor från min hustrus samling och slutligen ett par svarta knäbyxor med snörningar vid knäna, som egentligen är tänkta för sommarbruk och bara ben. Voilà kostymen är klar!

SÅ HÄR LÅTER JAG?

På Sagobygdens hemsida http://www.sagobygden.se/de/berattarskatten kan man numera lyssna till en saga som jag berättar. Den heter Kungen och loppan. Den spelades in för några år sedan, då vi hade maratonberättande på Berättarfestivalen och det är alltså så här jag låter - åtminstone mitt i natten och ensam med en mikrofon. Tillsammans med publik låter det naturligtvis helt annorlunda. Som berättare påverkas man nämligen av sin publik. Det får berättelsen att leva på ett helt annat sätt. Vill ni höra hur jag verkligen låter så beställ berättarprogrammet "I sagans underbara värld", där den här sagan ingår.

IBLAND BEHÖVER DET RENSAS

Jag köpte en gulbollkrysantem, som hart blommat som en hel liten sol på min trappa. Att betrakta den har gjort mig glad. Men så i går upptäckte jag att ett flertal blommor hade gjort sitt och börjat vissna.
Solen hade fått bruna fläckar, men när jag tittade under ytan så upptäckte jag fullt av nya små knoppar som var på gång. Nu har jag med hjälp av en sax klippt bort allt det bruna och väntar att blomman ska återuppstå i sin forna prakt. När jag stod där och klippte bort det som var visset, så tänkte jag att det med berättelser är precis som med blommor. De kan också behöva rensas för att återfå sin fulla glans.

SAGOR FÖR VEN

Förra året berättade jag Eva Wigströmsagor på Ven, men i år tänker jag komma på något nytt. Naturligtvis bör det vara folksagetema i år med, gärna med anknytning till Ven. Ön var förr i tiden känd för sina kungliga harjakter och det ger mig idén att berätta en gammal skånsk skämtsaga om kungens harar. Den som ska få gifta sig med prinsessa måste under tre dagar vakta kungens 300 harar utan att en enda kommer bort. Naturligtvis lyckas den yngste brodern, medan hans två äldre bröder misslyckas skändligen. Det är alltså precis som det ska vara i en riktig saga.

TREVLIGA GÄSTER

I år har det varit väder att njuta av sin trädgård. För en dryg månad sedan när vi satt ute och åt vår frukost hörde vi för första gången ett ljud som vi inte kände igen. Det lät som ett mynt som roterade på en marmorskiva. Efter ett tag lyckades vi lokalisera ljudet till forsythiabusken. Det tycktes komma från en liten fågel. När vi hört ljudet ett flertal gånger började vi försöka identifiera fågeln. Det visade sig vara en grönsångare. Nu mera vet vi att det bor ett par av denna art i vår trädgård, och vi lyssnar med glädje till deras sång. I morse satt den helt orädd på en gren några meter ifrån mig och sjöng. Det är mycket trevliga gäster och jag kanske gör en berättelse om dem när andan faller på.

SOPHIES SKÖRDEFEST

Tyko Brahe hade en syster, som hette Sophie. Hon hjälpte Tyko i hans astronomisk forskning och var om möjligt ännu intelligentare att mer begåvad än sin bror. Hennes möjligheter att göra vetenskaplig karriär var emellertid små, eftersom hon var kvinna. På Tyko Brahemuséet på Ven firar man hennes minne med att den 7 september fira en skördefest, som bär hennes namn. Förra året deltog jag genom att berätta sagor i källarhålan på borgruinen. Det hela var en mycket trevlig tillställning, och det gläder mig därför att jag är inbjuden även i år. Just nu håller jag på att välja ut lämpliga sagor att berätta.                              

REGNDANS

Det börjar bli fruktansvärt torrt. Vi bär dagligen ut kannvis med vatten för att hålla våra blommor i trädgården vid liv, men våra ansträngningar tycks förgäves. Blommorna torkar och vissnar ändå. Det skulle behövas bättre åtgärder. Regn till exempel. Kanske vi borde göra som hopiindianerna på bilden - dansa regndans. Vid ceremonin spelar hanteringen av ormar en viktig roll. Höjdpunkten är när de dansar fyra varv i en cirkel med en giftorm i munnen. Fast det blir nog bäst att vi avstår och bär ut vatten som förut. Känner nog ingen större lust att stoppa en giftorm i munnen och vet dessutom inte var man skaffar lämpliga ormar.

LUNDKOVALL

När jag för några veckor sedan gick på promenad med Wilhelm, mitt lilla barnbarn i närheten av Järvafältet, fick jag syn på en blomma som jag aldrig lagt märke till förut. Den växte i täta små klungor och var vackert gul och blå, liksom vår svenska flagga. Jag bestämde mig då för att när tillfälle gavs ta och slå upp den i en flora, för att lära mig dess namn. Denna förutsatts glömde jag sedan bort. Men i natt när jag hade en period av sömnlöshet, så dök plötsligt blomman upp i mitt minne. Jag steg upp och letade upp den i floran och fortsatte sedan in på Google. Det visade sig att den heter Lundkovall eller också Natt och dag och växer speciellt i Sörmland och Uppland. Den har också ett originellt system för fröspridning. Fröna ser precis ut som myrägg, vilket får myrorna att bära iväg med fröna till nya växtplatser. Tänk vad mycket man lär sig.

DEN FÄRGRIKA MEDELTIDEN

Här om dagen besökte jag Härkeberga kyrka utanför Enköping och gick in i en fantastisk bildvärld, som helt fyller väggar och valvkappor. Där fan jag också bilden av den medeltida gycklare, som jag använder som symbol för mitt medeltidsprogram på min hemsida (se under knappen skolprogram).
På Albertus Pictors tid var dräkten vackert röd och grön och gycklaren hade röda rosor på kinderna. Tidens tand har gjort det röda svart och gubben lite mindre färgrik, med bilden förmedlar ännu liv och fantasikraft. Det gör också de historier jag berättar i programmet "Med rötter i medeltiden". Medeltiden var en färgrik period som orättvist fåt epitetet "den mörka medeltiden". Besök Härkeberga kyrka så förstår ni vad jag menar,

KOPPARSTÖLD

En gammal dröm - den att besöka Tidö slott utanför Västerås - gick i uppfyllelse här om dagen. Detta pampiga slott uppfördes på 1600-talet av Axel Oxenstierna. Slottet har i dag ett tak av svart plåt, men på den gamle rikskanslerns tid var taket av ren koppar. Koppartaket försvann i slutet av 1700-talet. Den dåvarande slottsfrun, Hedvig Ulrika Dohna, befann sig nämligen i Paris, där hon spelade bort väldiga summor på roulett. För att kunna betala sina spelskulder skickade hon ett brev hem till sin förvaltare med texten:- Sälj koppartaket och skicka pengarna! 2500 kvadratmeter koppartak. Det måste ha blivit en rejäl summa. Nu måste man åter lägga nytt plåttak på slottet. Det hade inte varit nödvändigt om kopparn fått ligga kvar och dessutom hade det varit vackrare med ett tak av ärgad koppar.

LITE TELEFONNOSTALGI

Vid besök i Sigtuna här om dagen såg jag denna gamla telefonkiosk, och genast började minnena strömma till. När jag var barn var det inte många som hade privata telefoner. Vi hade ingen, och av dem vi kände var det bara en av min mors systrar som hade en. När det skulle ringas till henne fick min mor cykla tre km till grannbyn, där det fanns just en sån här telefonkiosk. Jag fick följa med i barnsitsen bak på mors cykel, och sedan stå vid mors ben, när hon ringde. Under tiden som samtalet pågick, studerade jag världen utanför genom telefonkioskens galler. Det var spännande. I dag när var man en mobiltelefon i sin ficka, är det inte längre lika ovanligt och spännande att ringa.

LINNÉS SERVIS

En gång när vi berättade 1700-tals historier på gamla kassan i Landskrona, berättade jag historien om Carl von Linnés servis. Han skickade efter den från Kina genom förmedling av Ostindiska kompaniet i Göteborg. Servisen skulle bli en överraskning åt hans älskade hustru och skulle självklart dekoreras med hans älsklingsblomma, linnean. Förlagor skickades med beställningen till Göteborg och sedan var det bara att vänta. Det tog sex månader att segla till Kanton i Kina och väl framme tog det ytterligare sex månader att få beställningarna utförda och få fartyget lastat. Hem färden tog också sex månader. Därefter packades servisen i stora korgar med halm och lastades på en hästdragen fora med destination Hammarby gård söder om Uppsala. Någonstans utanför Enköping körde foran i diket.
När leverensen nådde sitt mål var stora delar av servisen sönderslagen, men när Linné såg hur porslinsmålarna misshandlat hans älskade linnea, tyckte han att det var bäst som skett.
Här om dagen besökte jag Linnés Hammarby och kunde beskåda rester av den misslyckade servisen.
Det var roligt att få bekräftelse på att min berättelse faktiskt var sann.

ATT BERÄTTA NÅGOTS HISTORIA

Varje samhälle har behov av sina egna berättelser. Det upptäcker man inte minst i samband med jubiléer och dyligt. I år fyller Landskrona 600 år och nu ska berättelserna lyftas fram. En del av berättelsen om jubilaren är berättandets historia. Det är en historia som jag personligen är direkt inblandad i. Jag var nämligen med från början och skapade Skånes första berättarkafé. Det var tänkt att bli en kortlivad historia, men så blev det inte. Efter fjorton år är Berättarklubben i högsta grad levande, och där berättas fortfarande nästan sanna historier från hela världen. Det kommer staden att fira med en berättarfest sista helgen i september och vi hoppas att extra många vill komma och fira med oss.

EN RECENSION

 TUUP

Jag är just hemkommen från Ljungbyberättarfestival. Lika roligt och fantastiskt som vanligt. Många goda berättare, bland dem Tuup som ni ser på bilden här. Det har utvecklats en tradition i Ljungby, nämligen den att jag alltid inleder berättarfrukosten, för femte året i rad faktiskt. I år slog jag ett slag för Eva Wigström och berättade en skämtsaga av henne. Efteråt kom Tuup fram till mig och tackade för historien. Jag log lite generat och förundrat. - Well, sa han, I don't understand swedish, but I like your way to tell it. Jag tror att man måste vara berättare för att uppskatta en historia, när man inte förstår ett ord.

ETT FÖRTRÄFFLIGT SÄTT

 Tabard Inn

Bereda er ett nöje ville jag,
och kom just nu att tänka på ett rätt
förträffligt och ett mycket billigt sätt.

Orden kommer från värdshusvärden på Tabard Inn i Southwork. Det är här som en skara pilgrimmer samlas i Chaucers Canterbury tales. Värdshusvärden föreslår dem att de ska underhålla varandra på resan genom att berätta historier för varandra. Det är som han säger ett "förträffligt och mycket billigt sätt. Det kan jag intyga som varit berättare i 14 år. Inte en dag har jag haft tråkigt och inte har jag blivit fattig av det, inte rik heller för den delen, men man mår bra av att berätta och lyssna till historier.

SPÄNNANDE LÄSNING VÄNTAR

Vår mjölnare var storväxt och bastant...
Hans skägg var rött som rävskinnet i hallen
och därtill brett som bladet på en spade.
Mitt på sin näsas tjocka spets han hade
en vårta och på den en tofs av hår
lik den, som på ett vildsvins öron står...
Säckpipa blåste han som få personer;
ur staden redo vi till pipans toner.
Ett litet smakprov på prologen i Canterbury tales. Det var inte lätt att komma över boken, men med hjälp av vårt utmärkta filialbibliotek här i Rydebäck hittades den så småningom i tvenne band i en översättning från 1956 i magsinet på Åstorps bibliotek. Jag har nu fått boken i min hand och glädjer mig åt många timmars spännande läsning i sällskap med Chaucer och den skara pilgrimmer han skildrar.

CANTERBURY TALES

För en del år sen gjorde jag till en kulturnatt ett program, som jag kallade Skrönor från det medeltida Landskrona. Det byggde på några historier ur Chaucers Canebury tales, som jag omarbetade så att de passade in i Landskronas 1400-talsmiljö. Jag sydde mig också en medeltidskostym, så att jag hade en passande mundering att berätta i. Några av historierna har jag sedan berättat av och till, bl.a. i mitt program Med rötter i medeltiden. Historierna är roliga att berätta och det gläder mig därför att jag åter kommer att få berätta dem i höst, när jag blivit anlitad som berättare i skapande skola

TILLBAKA DÄR VI BÖRJADE

I går berättade Berättarklubbens medlemmar, d.v.s. Lasse,  Åsi och jag på Landskrona bibliotek. Vi berättade framför den öppna spisen i brandmästarens f.d. bostad. Det var alltså på samma plats som vi en gång började berätta i com.hit-projektet. Det var 1999 och ett integrationsprojekt som Skånska teatern hade dragit igång. Tanken var att nya och gamla svenskar kulle komma sammans och berätta för varandra. Föga anade vi då att berättandet skulle bli en långvarig och viktig del av våra liv. Men det blev det och roligt har vi haft.

EN PORT I GAMLA STAN

Den här porten i Gamla stan i Stockholm är inte vilken port som helst. Adressen är Gåsgränd 1, och den beställdes en gång av min mormors morfars farfars far Pierre de Verdier, som bodde i och ägde huset. Han kom från Paris till Stockholm 1643 för att tillsammans med en handfull andra musiker spela vid drottning Kristinas hov. Han var också kompositör och dansmästare och hjälpte till att samman med Georg Stjernhielm arrangera och sätta upp de så kallade hovbaletterna, där hela hovet klädde ut sig till mytologiska figurer och framförde dansföreställningar. Mitt intresse för scenisk konst har jag förmodlingen ärvt efter honom, men tyvärr är jag ingen dansör.

MASSOR AV NYA BERÄTTARE

 Lena Kronberg Skånsk mästare i berättarslam i år

Jag var på Teater Sagohuset på berättarafton i söndags. Det var många som berättade. Bara Christina Strömwall och jag hörde till det gamla gardet. Alla de andra var nya eller nästan nya i branchen. Berättarkåren i Skåne växer till sig så det knakar. Det är inte utan att jag tycker att det är riktigt roligt.

FÄNRIK STÅL

När jag fiskar i minnets vatten kommer jag ofta att tänka på min vän Åke. Han som förgyllde min barndom med sina fantasier och kunskaper om de mest skilda ting. När Åke började i läroverket i stan tog han med sig Fänrik Ståls sägner till oss. Han var helt fascinerad av den boken och lärde sig flera av dikterna utantill. Hans favoritdikt var Döbeln vid Jutas och han beundrade Döbeln så till den milda grad att han liksom idolen började gå med ett sammetsband kring pannan. Hur det gick när Åker försökte rekonstruera der finska kriget har jag en historia om. Den ska jag berätta på Landskrona bibliotek den 14 maj.

1Q84

 De två månarna som en av bokens huvudperesoner ser

Har med stigande spänning och nyfikenhet läst Murakamis 1Q84. När boken är nästan slut och spänningen på topp, så upptäcker jag att det jag läst bara är den första delen. Det finns två delar till. Jag antar att jag måste läsa även dessa för att få veta hur det går. Jag beställer därför omedelbart dessa från Adlibris internetbokhandel. Jag sitter för hårt fast på kroken för att kunna hoppa av.

JAG KÄNNER MIG SOM BURIDANS ÅSNA

I dag är det världsbokdagen och jag har blivit ombedd att tala om vilken som är den bästa bok jag vet.
Det är verkligen inte lätt. Det finns så många utmärkta, spännande och intressanta böcker. Man känner sig verkligen som en åsna mellan ett antal hötappar. Ska jag ta en som jag läst nyligen eller ska jag gå tillbaka i tiden. De första vuxenböcker jag köpte var Vägen till Klockrike av Harry Martinsson och Eric Linklaters Männen från Ness. De var bra då. Undra om de står sig? Just nu läser jag Murakamis 1Q48. Den är också bra. Det är sannerligen inte lätt, men en bra bok ska vara en sådan som man inte vill släppa ifrån sig, så länge man läser den.

VÄLFÖRTJÄNT VILA

Efter en mycket intensiv berättarvecka - Skånemästerskap i berättarslam i Lund i söndags, Berättarkafé i Landskrona i tisdags och berättarföreställning om Eva Wigström i Stenestad i torsdags, så ska det bli skönt att vila och koppla av från berätteriet ett tag. Berättande är visserligen bland det roligaste som finns, men i bland kan det bli lite för mycket av det goda.

FEL I TIDNINGEN

Jag fick ett tidningsklipp i går, av en person som vet att jag är intresserad av Eva Wigström. Det handlade om en berättarföreställning om henne som ska äga rum på Stenestads bibliotek den 11 april.
Enligt tidningsnotisen kommer en Linnea Hansson att berätta om Eva Wigström. Jag tänkte först att det är ju roligt att även andra berättar om henne, tills det gick upp för mig att det handlade om min egen föreställning. Men jag är varken hen eller transperson. Jag är fortfarande berättaren Sven Hansson

STENESTAD 1879

Med anledning av att jag ska till Stenestad och berätta om Eva Wigström, så gjorde jag lite efterforskningar om korrelationen Stenestad - Wigström och fann till min stora glädje att hon under sina vandringar på Söderåsen sommaren 1879 hade hyrt in sig i en gård i Stenestad. Om detta kan man läsa i hennes bok Vandingar i Skåne och Blekinge. Om stenestadsborna skriver hon att hon aldrig träffat frusnare människor än de skånska skogsborna. "Min värdinna skalv af köld varje morgon, då hon såg mig kläda mig i kallt rum:" Det är dock min förhoppning att min berättelse om Eva Wigström skall tina upp stenestadsborna en smula.

EVA WIGSTRÖM KOMMER TILLBAKA

Här i den djupa dalklyftan nedanför Klöva hallar på Söderåsen satt Eva Wigstöm en sommardag 1879. Hon befann sig på en av sina många insamlingsturnéer till fots i Skåne. Hon hade just besökt en fattig torpstuga där hon blivit bjuden på kaffe bryggt på råg och cikoria och diskuterat folklig läkekonst, sagor och sägner. Nu satt hon och skrev ner vad hon fått veta i en anteckningsbok. Materialet som hon samlade in använde hon sedan i sina böcker.
Torsdagen den 11 april kommer Eva Wigström tillbaka till Söderåsen. Då kommer nämligen jag att berätta om hennes liv och verk på Stenestads bibliotek,

SNÖOVÄDRET SOM KOM BORT

I går var det dags att fira världsberättardagen. Det var bestämt att detta skulle ske i Eslöv, men in i det sista tvekade jag om jag skulle våga åka dit. SMHI hade nämligen varnat för snöoväder, först på tisdagen och sedan på onsdagen. Av detta syntes dock intet mer än några stillsamt dalande flingor.
Metrologen är en luring, en riktig luring, sjöng Stefan Demert, och det är inte utan att han hade rätt. Tur var ju det för jag fick sällskap med Johanna till Eslövs folkhögskola, där vi hade en riktigt trevlig berättarkväll. Vi fick se exempel både på hur man ska berätta och hur man inte ska göra det, men av snöovädret såg vi som sagt intet.

ETT TACK TILL HASSE

När jag gick i realskolan och gymnasiet hade jag en kompis, som hette Hasse. Vi hade mycket trevligt ihop. Bland annat samlade vi fjärillar och andra insekter, något som var Hasses stora intresse.
Men framför allt hjälpte mig Hasse, som gick ett år över mig i skolan, med mina studier.
Hasse var betydligt mer begåvad jag, och hans hjälp hade stor betydelse för mig. Jag hade nog inte klarat av skolan så bra utan honom. Efter gymnasiet förlorade vi kontakt med varandra och sågs inte på många år. Inte förrän här om veckan när jag berättade i Trelleborg, då han dök upp för att lyssna på mig. Till min stora glädje kom han även till vårt berättarkafé i Landskrona. Det kändes roligt att få bjuda tillbaka för all den hjälp jag fått. Tack Hasse!

FAVORITGODIS

Lakritsrullar med en sockerpärla i mitten hörde till mitt favoritgodis när jag var barn. På somrarna satt vi grabbar under järnvägsbron hemma i byn och käkade antingen det eller guldnogat. Smakerna från dessa båda godissorter dyker upp i min mun när jag ägnar mig åt minnesfiske och de finns följaktligen med i en av de historier, som ingår i berättarprogrammet Fiske i minnets vatten. I morgon ska jag berätta dem för jämnåriga på SPF i Vejbystrand. Det är roligt att berätta om gamla minnen från 50-talet för just den publiken. Mina historier sätter nämligen igång även lyssnarnas minnen.

SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ

I fem år har jag suttit i Berättarnätet Sveriges styrelse och jobbat för att muntligt berättande ska bli erkänt som en egen konstart. Det är det nämligen och dessutom en av de äldsta konstarterna av alla.
Det är varken litteratur eller teater utan en konst med sin egen särart. Som berättare förmedlar du nämligen din berättelse på ett alldeles eget sätt. Du är länken mellan berättelsen och lyssnaren och spelar på lyssnarens fantasi och inlevelseförmåga så att magi uppstår. Den som någon gång upplevt magin förstår vad jag menar. Det gör emellertid inte Kulturrådet, som definitivt inte tycks förstå det muntliga berättandets egenart. När kommer de att förstå?